Att lära sig att kommunicera

Kommunikation.
Ett krångligt ord att stava men så viktig i vår vardag. Kommunikation eller om man föredrar att använda prata istället eller kanske uttrycka sig verbalt? Oavsett vad så kommer jag skriva om att det är otroligt viktigt att kommunicera.

Att prata och berätta samt att bearbeta saker och ting är otroligt hjälpsam men jag själv föredrar egentligen skrift men upptäcker mer och mer att uttrycka sig verbalt ger mer inlevelse och förståelse. För tänk dig en sms-konversation, hur mycket som kan misstolkas. Ord som man skriver fel eller telefonen ändrar automatiskt ett ord som kan göra en hel del skada. Det är så lätt att skicka ett hjärta till svar, men är det egentligen ett svar? Det kanske beror på men ett hjärta kan betyda så mycket. Jag bryr mig, jag älskar dig, en kram eller jag finns här och så vidare. Det är så lätt att trycka på hjärtat när man inte vet vad man ska skriva och jag gör samma sak själv. – Gör du ett hjärta när du pratar med någon?

Så mycket som kan fejkas via sociala medier på olika sätt. Du kan dölja dina känslor, du kan bli missuppfattad eller rent av ignorerad. Jag har lagt upp denna sms-konversationen innan (detta inlägget) men visar det igen för det är ett tydligt men märkligt exempel.

sms1

Denna sms-konversationen är från dagen jag blev inlagd. Personen ifråga skämtade i situationen men det passade inte alls. När jag blev inlagd orkade jag inte prata med henne samma dag men svarade på sms:et.

sms2

Det känns lite som att missförstånd lätt uppstår. Det tolkas fel eller du vet inte ens om personen menar det. Självklart kan detta ske genom direktkontakt med en människa du samtalar med, men du har större chans att uttrycka eller förklara för personen direkt om det blir fel. Så kallat att rädda situationen direkt.

Tankarna går åt att jag personligen upplever att kommunicera direkt med personen är av erfarenhet. Det är en väldigt liten och kort men berikad. Jag tog tag i det där jag skrev om i förra inlägget om att det inte alltid är lätt att skydda sig själv. Jag tog modet och satte mig bredvid honom när han var ensam och förklarade hur jag kände, hur rädd jag är och att jag verkligen bryr mig. Jag var inte långt ifrån mina tårar, min röst darrade lite men det hela slutade med att vi kunde skratta och vara som vanligt igen.

Jag kände mig stark, modig och ansvarsfull. Istället för att skicka det där sm:et som jag övervägde faktiskt. Så tog jag det face to face så säga och det innebar att han såg mina reaktioner, såg mina känslor och jag kunde se att han att han lyssnade och tog mig på allvar. – När han sa till mig att han fått sig en tankeställare så såg jag att han menade det och jag var tydlig med hur rädd jag är att förlora honom, att han betyder mycket för mig och därför reagerade jag så häftigt.

Hur upplever du med kommunikationen? Är du mer verbal eller skriftlig? Har du några tips eller idéer? Dela med så

Det är inte alltid lätt att skydda sig själv.

Under min uppväxt så fanns det en person i mitt liv som mer eller mindre pratade om självmord konstant. Personen ifråga hotade med det då och då men kom aldrig till att hen gjorde det, förutom en gång men polisen kom när snaran var upphängd. Tack och lov så lyckades hen aldrig göra det även fast min rädsla att förlora den personen jag skriver om. Jag mådde inte bra av detta, jag fick tvångstankar som att ringa otroligt ofta så att hen levde. Det var inte förrän i vuxen ålder jag aktivt vågade ta avstånd. Jag umgås inte med denna person idag men spåren hen satte i mig, den rädslan jag levde med varje jävla dag. Den rädslan att ”överge” personen för att den ska ta sitt liv – Är något av det svåraste jag gjort. Men personen ifråga lever och jag lever ett liv utan hen. Men även om det ”bara” har varit hot så kan man aldrig veta. Det är inte sant ”att den som talar om självmord kommer inte att begå självmord” – Det är fel men det hör inte detta inlägget till.


20168Att vara inlagd på en psykiatrisk-avdelning är tufft, både som patient och medpatient. Jag och en annan man på avdelningen har varit här ungefär lika länge. Men i måndags kom jag på mig själv – Jag orkar inte mera.

Personen i fråga mår väldigt dåligt, vilket inte alls är konstigt här men jag måste erkänna att jag klarar inte av att… vi tar det från början om vad som hände i måndags. Min vän skulle till ett annat sjukhus för att undersöka sig. Jag kände oro över att läkaren låter honom åka själv i taxi och sedan med en anhörig. Men det kan jag inte styra över.

Men det hände igen, som förra gången. Han drog och kom tillbaka med polisen. När jag såg att han var på avdelningen igen blev jag lättad (jag visste ju  inte vad som hade hänt då) men jag märkte tydligt frustration och han ville verkligen inte vara kvar här. Vilket i sig inte heller är helt ovanligt.

Han satte sig i köket tillslut och jag tog en kopp kaffe och satte mig mittemot honom. Jag sade till honom att jag var glad att han var på avdelningen trots att jag märker att det är svårt. Mittemot mig sitter en person, som jag anser som en av mina vänner och mår så jävla dåligt. Han berättade om vad som hänt och om de inte hade stoppat honom…

Jag avbröt. Jag tittade in i de totalt förstörda ögonen och frågade om han verkligen har bestämt sig. Om han nickade eller svarade vet jag inte men jag reste mig och sade att jag inte kan vara vän med någon som är död.


Vi talade inte mer den dagen. Vi har knappt talat med varandra alls men han sade till mig på tisdags kväll att han tyckte att det va jobbigt att jag var arg på honom. Men jag är inte arg, genom ett samtal jag hade med min CM så kom vi fram till att jag var rädd. Till personen sade jag att jag är frustrerad.

Jag vill inte leva så igen. Vara rädd om personen lever eller inte. Jag klarar inte av att se det, höra det eller vara med om rädslan igen.

Någon dag, nu eller i framtiden så måste jag prata med honom och förklara men just nu är det inte läge, jag måste ju veta att han lyssnar. För just nu, är världen för mörk för att höra något annat. Jag vet det, jag har varit där och trillar tillbaka ibland så jag kan inte klandra honom för det men jag kan skydda mig själv.

En personal sade till mig igår att jag var modig och hade tagit ett vuxet beslut. Det kanske är sant men mest av allt – Jag vill inte tillbaka till den rädda tiden, dagligen. Jag måste skydda mig själv och om det här är det rätta sättet, då får det vara så.

Den tiden är förbi

Har du legat i din säng och önskat att du förstår var din olust kommer ifrån? Att du funderat men inte finner orken till att fortsätta? Men du vet inte vad det är, det är då det är svårt. Jag har inte kunnat de senaste dagarna förstått vad tomrummet i bröstet har varit. Det var ett tomrum men i den låg orsaken till den hemska ångesten och varför. – Tårarna rann, någonstans lättade det men det gör inte allt okej bara för det men att veta varför jag mår dåligt är en stor fördel.

Jag har varit här i över ett år, det är tragisk nog. Men ett år betyder också att Tant K inte har hört av sig sen min inläggning. Jag kanske bad om det, jag vet inte… jag kommer inte ihåg det. Men allt jag minns var hennes förändring.

K var en fantastisk person som räddade livet på mig, iallafall på sätt och vis. Hon var envis, brann för att vara familjehem och vi passade så bra ihop. Jag var den första hon ringde (när jag flyttat därifrån) när något var svårt eller lätt. Hon skämtade, fotade minnen så jag kunde bli galen men hon ville visa anhöriga till barnen vad som hände och ha i sitt eget fotoalbum. – Unikt, vill jag säga.

Hon var en person jag såg upp till, jag beundrade hennes engagemang något enormt till att hjälpa andra samt att inte tappa tron. Hon trodde alltid på mig, sade att jag var stark och påpekade min envishet gång på gång. – En gång sade jag till K att hon får inte dö ifrån mig och hon kramade om mig. Hon släppte sedan taget om mig och log. – Du vet att de jävligaste lever längst? Så mig, slipper du inte så lätt.

Jag vet ju egentligen om att hon en dag kommer dö ifrån mig. Men att våran relation skulle sluta såhär, det hade jag inga tankar om, överhuvudtaget. När K, förändrades efter anmälan mot hennes man och barnen togs ifrån henne på det sättet som socialen gjorde, så tror jag att en del av Tant K också dog. (läs här om du missat, eller vill uppdatera dig).

Hon definierade sig som den gamla K innan anmälan och efter, när barnen kom tillbaka efter något år som den nya K. – Jag frågade min terapeut om det är vanligt att man definierar sig så. Han sade till mig att det förekommer men att enligt honom är det inte så vanligt. – Har du hört någon definiera sig så? 

Min fina älskade K, försvann på ett sätt som är svårt att förklara för någon. Men det hon blev, gav mig ångest och fick mig att känna mig ensam igen. Hon stängde av och lyssnade inte på samma sätt längre, vilket jag tror hon gjorde för att skydda sig själv. Vilket i sig är något som är helt förståeligt men för mig var det sista jag behövde.

Men när jag blev inlagd för cirka ett år sedan, så sade hon det som avgjorde att jag inte klarade av att ha henne i mitt liv mera. – Hade jag varit den gamla K så hade jag kommit och hälsat på dig direkt men den nya kommer inte göra det.

Chansen att hon blir som den gamla K är väldigt liten och ärligt talat, hur dåligt jag än mår… som jag gjort de senaste dagarna så kommer jag inte att må bättre att ha med den nya K igen. Det är tufft men våran tid är förbi, jag sörjer henne, den gamla Tant K.

"Jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra"

Idag firar bloggen 800 inlägg.
Vill tipsa er om facebooksidan jag driver mot psykisk ohälsa (tillhör bloggen). Jag vill sprida vidare information så dela gärna då jag märker att ni tycker det är viktigt ämne. Nåväl ska inte tjata på er, det är ert val.

Jag har bloggat mycket om psykisk ohälsa nu, försöker verkligen dela med mig om det positiva som negativa och jag kan lova er att så länge jag lever så kommer jag kämpa. Kämpa för er som inte orkar, för er som inte bryr sig eller inte ha en aning om vad det handlar om. Jag kommer kämpa för er alla. Att vi finns. Att vi inte är ensamma. Att vi inte en skam eller ett misslyckande. Att vi är värda lika mycket som vem som helst. Jag är så trött på er som blundar men jag är envis, jag är drivande och samtidigt väldigt skör inom ämnet.

Den senaste tiden känns det som att ämnet har berört mig mer, varför vet jag inte. Kanske för att mitt egna liv sätts på spel ibland, att jag stöter på människor inom psykiatrin som inte förstår oss som patient. Och som det värsta, de där personerna som sitter på sina höga hästar och ser oss som en siffra eller liknande, bara klämmer ihop patienter hursomhelst. – Jag vet vad jag tycker och tänker.

Men det är klart att jag ibland backar, inte för andras skull. Fast det beror väl på hur man ser det men skulle jag slåss för någon annan med psykisk ohälsa skulle jag inte backa men när det kommer till mig själv, får jag ångest när jag namnger en person som med ”L” i förra inlägget. Jag vet vad som är rätt och fel men jag blir rädd, jag vill inte vara besvär och jag är rädd för reaktionerna. Får jag skit av personen? Kommer det kännas obekvämt om ”L” får veta?

Jag försöker tänka att jag är en utomstående och att det är min vän som råkar ut för detta. Då blir jag förbannad att inte tas på allvar, brister i rutiner och även när jag märker hur vissa arbetstider ser ut. Hur ska de orka vara på sin vakt? Hålla koll på alla?

Låt oss säga att vi är 16 patienter. Totalt jobbar fem personer och sjuksköterskan räknas inte med och då blir det fyra, samt att den personen som sitter hos mig (de varvar) räknas inte heller. Då blir det tre personal på 16 patienter. Jag frågade en personal som jobbade natt hur man ska kunna hinna med alla? Svaret var så tragiskt men så sant. De hinns inte alltid med. – Jag ska inte känna skuldkänslor men jag får det ändå, då jag alltid har en personal hos mig men ser att mina medpatienter lider.

Det ska inte vara så, jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra, hur vet jag inte men som sagt, så länge jag andas på denna planet så kommer jag driva vidare ämnet. För oavsett vem du är, så kommer jag slåss för dig.

Jag måste få berätta…

Vill varna för ätstörningstankar och bitar av självdestruktivitet. Inga stora inslag men har du bekymmer och svårt att hantera så rekommenderar jag att du slutar läsa här. Men för att få er att förstå så var vissa detaljer nödvändiga. Nu är valet ditt.
Jag var den du oftast ringde först för att berätta saker, på ont och gott. Du fick mig att le efter varje regn och åskskur. Du stöttade mig och motiverade mig till att våga. Klart att jag ibland blev otroligt besviken på dig när du ifrågasatte min medicinering samtidigt när du påstod att mina diagnoser inte stämde, kunde jag nästintill känna mig kränkt men vi vandrade oss ur det. Det kom inte så mycket på tal längre och du var den jag kunde prata med om allt, om jag så ville.

Du fick mig att känna mig värd någonting när du frågade mig om råd om olika saker. Du fick mig att

känna tillit när du ringde mig först och främst. Även om det ibland var något lätt eller något otroligt svårt.
Jag önskar nu i efterhand att jag inte hade fått det samtalet om vad som hänt. Hade jag vetat hur de två kommande åren skulle bli, så vet jag inte om jag hade vågat vandra vid din sida så troget.

Den X jag kände var glad, brann för barnen som bodde hos henne och vi hade bra kontakt trots att jag hade flyttat ifrån er till min första lägenhet. Hon kunde bli småtokig på sin man.. du var alltid så ärlig, berättade om i princip allt. Fram till den dagen jag fick samtalet.

Jag minns inte hur du lät i telefonen direkt men månaderna efter var du helt förstörd. Jag vet att vi

gick många promenader ihop samt hunden min. Du hade på dig solglasögonen, även om det inte behövdes. Jag förstod varför och dina ögon var helt söndergråtna, du var förtvivlad för att din man blev falsk anklagad och de tre barnen som bodde hos er togs ifrån dig. Socialen tog flickorna ifrån er och placerade hem dem, trots de knappt fick besöka sina anhöriga i vanliga fall. Men socialen verkade glömt det, och hanterade denna situation under all kritik.

Du som aldrig ätit antidepressiva förut eller i form av sömntabletter fick under en senare tid, när du

insåg att du behövde dem, medicineras. Dina ögon var mer livlösa, hade svårt för våra skämt som du alltid skrattar åt, du slutade att fota upplevelser, du glömde saker och du sjönk längre ner in i din PTSD. Jag saknade dig djupt – Du var förändrad.

Samtidigt som jag var sjuk, som ingen annan visste vid det tillfället. Jag kämpade så för att orka för

dig och lyssnade på alla ord tills jag plötsligt kom på mig själv att jag inte mindes vad du hade sagt. Jag förstod inte eller ville inte förstå att jag hade näringsbrist. Medan jag sjönk in djupare in i ätstörningen och mer självdestruktivitet så fortsatte jag finnas där för dig, för mig betydde du så otroligt mycket för mig.

Som jag hade slitit för att få den kommentaren. Äta mindre, träna för mycket samt mycket laxering.
Men kommentaren kom. Glad som ett barn ska vara på julafton. Äntligen sade någon och såg att
jag hade gått ner i vikt. Jag trodde inte att jag kunde bli lyckligare då men att allt gick ner i mörkret
men jag förnekade det för mig själv.
På något sätt kom du på fötterna igen. Du och din man byggde ett hus i stan och efter lite mer än ett
år var två av tjejerna tillbaka och din man var helt frikänd. Jag gick in till stan och förbi när ni grejade
med husbygget. Det var ungefär en mil in till stan från där jag bodde. Jag gick ofta och cyklade och
handla i stan. Men en sak, som jag aldrig sade till dig, är att jag hatade ditt/ert nya hem. Jag hatade
att se utvecklingen av huset, var inte så intresserad av ritningar men spelade med för jag såg att du
började känna hopp igen. – Det var det viktigaste för mig. Att få se dig leva upp och fokusera på din
hälsa igen.
Du började må bättre och jag gick raka motsatsen till att må bra. Men kommentarer som att
“vad fin du blivit”, “det måste väl vara kul att köpa kläder på den vanliga avdelningen?”
eller som den bästa “du bör nog inte bli tunnare nu, jag vill ju ha kvar dig”. Du sade ofta till
mig “att du inte visste om du skulle v
ara glad eller ledsen, för nu när du kände till ätstörningen

så tyckte du att jag var fin nu, men du förstod att jag inte är sund”.
Jag minns inte exakt men jag vandrade många promenader till ert nya hem, eftersom huset blev
försenat så började ni med tomten istället. jag stannade ofta till men jag började gå andra rundor för
att jag hatade stället. Hur jag än försökte, kunde jag inte gilla dig. Inte efter hur din man behandlade
mig som överviktig. Du ville skiljas men drog tillbaka det, du stod knappt ut med honom ibland och
jag tål inte honom. – Är det så konstigt att jag inte ville komma dit?

Människor accepterade mig. Ifrågasatte inte vad jag åt inför människor och kanske till och med tyckte jag behövde äta lite till. Jag var något. Jag är fin. Jag kan äta saker utan att någon tittar snett.

Jag var duktig och en del människor slutade skämmas när de var med mig. Jag blev lättad men
samtidigt arg. Förbannad över att vara accepterad genom utseende. Jag var arg på din man, jag
tyckte inte om hans kroppsideal över hur man ska se ut längre. Jag blev rosenrasande ibland när jag
upptäckte att nu duger jag, det är inte personligheten i grunden utan utseendet.
Det gör mig än idag förbannad. Vi sågs mindre X, jag gick inte promenaderna till ert nya hus, delvis
ville jag inte och samtidigt var jag så utmattad. Du tjatade att jag skulle komma dit (att jag skulle vandra),
och ibland kunde du erbjuda skjuts men varje gång jag var där så ville jag bara hem till mig själv igen.

Jag ville inte se din man, jag ville inte ha med honom att göra efter eller under tiden som ni flyttade.
Han ringde min mamma och sade till henne att jag inte får ringa så mycket, att Kerstin inte orkade det.
Han klankade ner på mig och min mamma blev otroligt arg på honom och hon lyckades få sista
ordet. Mamma satte sig i bilen och körde till mig för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag fick
veta vad som sagts.

Det “komiska” i det hela, när X:s man ringde min mamma, så ringde X mig. och erbjöd sig att
hämta mig för jag mådde inte så bra, men jag sade nej så det blev inget med det. När mamma
berättade om samtalet med Anders så bröt jag ihop, varför sade inte Kerstin någonting? Jag grät,
jag var arg men mest var jag besviken. Varför sade hon inget? Frågan ekade i mig. Vi hördes av
kanske fyra gånger om dagen om minst två gånger om dagen innan hennes man ringde min mamma.
X sade att jag alltid fick ringa och sade aldrig ifrån, så jag blev paff.

Jag frågade X om hon kände till samtalet men hon förnekade det. Sen frågade jag om han hade
sagt till henne under gårdagen, när han svarade på hennes mobil, att jag inte mådde bra och att hon

skulle ringa mig så fort hon kunde. Men det hade han inte sagt. Det fick vara droppen!

Jag hatade det nya hemmet och jag vägrade se hennes man. Efter det samtalet till min mamma
kanske vi pratade två gånger i veckan och jag ringde aldrig.

Varje samtal var kort, hennes man kommer snart, hennes man är i trädgården och kommer han
in så lägger hon på. Blev hon rädd för honom eller hade han rätt? Att X inte orkade. Varför kunde
hon inte säga det direkt till mig då? Att höra från en tredje person blev så förvirrat och där satt jag
i min lägenhet och fick panikångest efter våra små, korta samtal. Vi gled isär, jag var några fåtal
gånger och hälsade på men jag vägrade träffa hennes man efter det han gjorde emot mig.

Tro mig, jag försökte verkligen att gilla det nya hemmet och kanske hade jag gjort det om inte han
fanns där. Men jag kunde inte, jag avskydde det. Det kändes som huset drev isär oss, jag kom inte
förbi längre, träffade henne sällan.

X frågade ofta om jag inte kunde komma förbi när jag ändå gick så långt men jag valde andra vägar,
tvångstankarna att ut och gå mitt i sommaren och natten gjorde att jag var ute redan klockan fyra på
morgonen. På ett sätt var det fantastiskt, jag fick vara med när Sverige vaknade. Bilarna som kom
rullande klockan sex på morgonen och sedan soluppgången tog jag alltid kort på, så vackert var det
men det värsta var, jag var så sjuk.



Tillslut orkade jag inte gå, jag undvek att träffa X och sade sanningen till min terapeut. Att jag inte åt,

att jag tvångsmässigt vägde mig flera gånger om dagen och promenaderna. Att jag ibland åt och
spydde eller laxerade. Att vissa dagar åt jag ingenting eller kanske bara en frukt. Jag tror inte att
någon förstod, speciellt inte X när hon tjatade om att vi skulle gå promenad ihop. Jag valde kortare
vägar med hunden och såg till att alltid göra något som att städa eller annat som kunde förbränna.

Min terapeut såg till att jag fick träffa en ätstörningsspecialist och han sade att jag var ute på väldigt
hal is. Båda instämde på det och de var rädda att jag skulle ramla ihop, att organen skulle sluta
fungera och så vidare. Jag började äta lite men mängden kunde man alltid diskutera men jag fick
även näringsdrycker så jag skulle få i mig något iallafall. Jag gjorde som jag ville och ibland straffade
jag mig själv hårt med självdestruktivitet men det som fick mig att börja äta igen var mina älskade djur.

Det var när jag blev inlagd för nästan ett år sen som jag och X mer eller mindre avslutade våran
relation. Samma dag som jag hade så mörka tankar men sedan sökte till mobila teamet, för att min
suicidrisk var så hög, bestämde dem att det är bäst att lägga in mig.

När jag stod och funderade på hur jag skulle göra, jag ville inte lämna mina djur men jag orkade inte
må dåligt. Då ringde det i min telefon och jag såg att det var X men jag orkade seriöst inte att svara,
vad skulle jag säga? Jag skrev istället.

Våran smskonversation såg ungefär ut såhär:

 
 
 
 
 
 
(Även om jag vet att hon skämtade så såg jag ingen humor i det hela, om minst två timmar skulle jag vara på mobila teamet men skrev inget om det, tror jag). Jag blev inlagd och än är jag kvar. Jag skrev ännu en gång till henne.

 

 

Allt är ungefärligt. Vi skrev mer och pratade i telefon och hon sade att hon inte tänkte åka och träffa

mig nu när hon är den nya X, men sade att det gamla X hade kommit direkt. Jag blev såklart
förtvivlad. Jag förlorade min pojkvän på grund av inläggningen, visst var han inte bra för mig men
ändå. Jag gjorde ett avslut med X. Skrev att jag inte orkade med hemlighetsmakeriet med hennes
man och kan hon inte hälsa på så så kan det va. jag vet inte vad jag skrev men det enda jag fick tillbaka var ett hjärta.
Jag vet inte än idag var det betydde, men jag vet att jag inte vill ha med X att göra igen. Trots hur
mycket hon hjälpt mig och funnits där så kan hon inte behandla mig hursomhelst heller. Det är tufft
men livet är det och kommer nog alltid vara det. Även om solskenet fanns där och finns än.

– Att släppa taget om sin bästa vän –

Något av det svåraste jag kan komma på nu är att vara ”tvungen” att ta avstånd av en vän. Hon betyder så mycket för mig men hennes bekymmer tynger mig när jag redan är i skiten. Jag kan inte stötta henne, jag räcker inte till och det får mig att känna mig misslyckad.

 

Skrev till henne att hon är en underbar människa, för hon har verkligen varit min vän, varit och besökt mig här men när hennes oro blir så påtaglig på mig så fixar jag inte det, vilket får mig att känna mig värdelös och blir självdestruktiv. Det är absolut inte hennes fel, inte mitt heller utan just nu finns inte energin mellan oss för att orka. Jag sörjer, jag är ledsen för jag har inte många vänner och hon var en av mina bästa vänner, hon är den enda vännen som har hälsat på mig på sjukhuset och det bevisar att hon bryr sig.
Jag tror att jag sårade henne djupt men någonstans tror jag att vi båda förstår att just nu funkar det inte, men det smärtar ju inte mindre för det. Jag kommer alltid att hälsa på henne när vi ses, vara trevlig och självklart prata med henne om vi ses ute i samhället. Kanske en dag när tiden är inne så kan vi finnas där för varandra. För det är ett tomrum men jag måste tänka på mig själv och jag måste fokusera för att komma härifrån.
Om du läser detta min vän, så ska du veta att du fortfarande betyder mycket och kommer alltid att göra.

"Ibland ska man inte be om ursäkt"

Idag blev jag så förbaskat arg. Jag har aldrig varit med om det sen jag blev inlagd och jag hoppas att ingen annan får vara med om denna upplevelse, just därför skriver jag detta så att andra får veta att alla är inte lämpliga att jobba inom psykiatrin.

Jag har en medicin som jag får klockan två, det är lugnande och jag har rätt att få den klockan ett eller ett annat klockslag. Jag gick till sjuksköterskan som jobbade och bad om min två-medicin och klockan var mellan 13:50-14:00. Till saken så bad jag han om den medicinen innan två för jag kände mig orolig och tänkte att det är lika bra att ta den nu. Men sjuksköterskan var i personalrummet och åt. Först så bad jag om den men han påpekade att klockan inte var två. Jag poängterade att det är lugnande och jag behöver den nu men fick den inte. – Han skulle äta upp sin mat först. Maten är tydligen viktigare än min hälsa. Jag blev såklart förbannad och sade att han skulle inte skylla på mig om något hände.

Eftersom jag fortfarande har extravak, så följde den personalen ”M” med mig och lugnande ner mig när jag hamnade i min säng och grät av förtvivlan. Men varje timme kommer det en ny personal som byter av. Jag gillar inte ”K”! När jag hade lugnat ner mig så kom sjuksköterskan in i mitt rum men jag bad honom att gå men han försökte protestera men jag for ut och skrek att han skulle ut, upprepande gånger och smällde igen dörren och lade mig i sängen och grät.

Helt plötsligt säger min personal ”K” att hon undra vad det var med mig och sade att hon tyckte jag var otroligt otrevlig. Jag sade vad som hänt men hon sade som sjuksköterskan sade; ”Han skulle äta upp sin mat först” – Jag lyckades skada mig själv under denna timma, vilket såklart inte ska vara möjligt, inte så länge iallafall då de egentligen måste se båda mina händer hela tiden, samt ansikte. Vissa bryr sig inte, vissa är bara dryga och jobbat för länge på samma arbetsplats (hon är närmare 60).

Jag ber inte om hjälp för att det är kul eller mår bra. Men att bli nekad sin medicin på grund av tiden inte är inne eller att sjuksköterskan äter. Så beter de sig inte på min ordinarie avdelning och tack och lov att flyttar vi upp om tio dagar. ”K” lär jag inte bli av med, hon har uttryckt så mycket idiotiskt och jag ber aldrig om ursäkt till henne. Jag sade sist att hon är dum i huvudet. Det är inte likt mig då jag oftast inte säger sådana saker till människor och skulle jag bete mig dumt så ber jag om ursäkt för så är jag uppfostrad. Men om jag menar det jag säger, varför ska jag då be om ursäkt? Hon sade till och med till en patient som står mig närmre på avdelningen att de har vettigare/viktigare saker för sig än att plocka ner de lakan som han hänger upp. Så säger man inte till någon som vill dö.

Avslutar det hela positivt att berätta att jag äntligen har fått ett eget rum (i måndags) så nu förhoppningsvis så blir det bättre om personalen kan göra sitt jobb, så säga.

Vad är det som är attraktivt?

Vad är det dem ser?
De hör av sig, de säger att jag söt och attraktiv. Även om det är mer än ett år sen så är fortfarande
någon som hör av sig från någon dejtingsida. Kanske så borde jag bli smickrad och glad. De flesta
är väldigt tåliga och när de accepterar att jag “bara” vill jag chatta så verkar det mer okej, jag känner
mig respekterad.
 
Dessvärre nätdejtade jag förra sommaren och de flesta ville träffas väldigt fort. Jag kan vara rätt
impulsiv med saker och har svårt att vänta, vilket var till min större olycka. Det krossade mig och fick
mig att känna skam. Så efter det så lade jag ner det, för jag gick in i ett förhållande som krossade
min självkänsla. Det är en av många faktorer som fick mig att må så dåligt så jag hamnade här påm
sjukhuset. Inbillad lycka är seriöst värdelöst.

I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.