Första delen av skräcknovellen ”Kulvertmannen”

Kulvertmannen del 1


DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

  • Kulvertmannen, sade jag och himlade med ögonen. Tror du på sådant?
  • Ja, eller jag vet inte, Linda men lite läskigt är det allt, sade hon och tog ett glas vatten och satte sig mittemot mig. Hon tog några klunkar innan hon fortsatte. Jag tror på det tillräckligt för att inte jobba här på natten iallafall…

Jag suckade och kände att hon bara ville skrämmas när jag väl valt ett nattpass.

  • Fan vilket bra stöd du är, Elisabeth, muttrade jag surt.
  • Men lägg av nu, du är ju så jävla tråkig av dig, sade hon samtidigt som hon tog väskan och begav sig hemåt.

Orden fastnade i mig. Tråkig? Är jag verkligen det? Jag drog en djup suck när Jacob kom in i fikarummet och gav mig en donuts och log.

  • Är jag tråkig? sade jag oväntat men allvarligt. Han skrattade till och satte nästan i halsen.
  • Inte du då, Linda. Du är realistisk när det kommer till saker som till exempel kulvertmannen, sade han och blinkade med ena ögat mot mig och jag tog den andre donutsen och bestämt åt jag upp den.

Vad Jacob tyckte om kulvertmannen eller om han visste var historien kom ifrån slogs jag av en tanke, men bestämde mig att gå och kolla till de fem patienterna. De låg och sov så rundan tog mindre än tio minuter.

  • Ingen kulvertman i deras sinne iallafall,tänkte jag och var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde släppa den där fåniga saken.

Detta var mitt första nattpass på sjukhuset och jag var inte van vid det tysta, mörka samt lite tråkiga stämning när inte patienterna var vakna. Även om de mådde dåligt så var de sällskap och någon att ta hand om även om de flesta inte sade något. Jag gick in i personalrummet igen och såg att Jacob satt och pillade på sin mobil i soffan mot väggen. Jag harklade mig och tog mod till mig.

  • Jag vet inte men vet du vad man har fått kulvertmannen ifrån? sade jag samtidigt som jag hällde upp en kopp te och satte mig bredvid honom i soffan. Utan att tittat på honom så hörde jag att han drog på mungiporna.
  • Människor, alltså… det är som viskleken. Det börjar med dum och slutar med makabert typ, sa han och slutade titta ner i mobilen. Han satte sig med ansiktet mot mitt och sade till mig att han tyckte att min nyfikenhet på kulvertmannen gjorde mig extra söt.

Jag kände mig obekväm och ställde tekoppen på bordet. När jag försökte resa mig upp tog han tag om min handled så jag automatiskt satte mig ner.

  • Släpp mig, sa jag chockat men bestämt.
  • En kyss är lösenordet, sade han och böjde sig fram och försökte kyssa mig. Jag slingrade mig ur soffan och när han precis började tafsa på överdelen av min kropp kom jag loss.
  • För fan, Jacob! svor jag. Vad fan tror du att du har rätt att göra?

Han suckade, lutade sig tillbaka och pillade på mobilen igen. Jag lämnade personalrummet och satte mig ute på avdelningen för att slippa vara i samma rum. Mina tankar fumlade runt och en tår föll ner när jag insåg vad som hade hänt. En del av mig ville ringa Tomas men Ella kanske hade somnat och jag ville inte väcka minstingen. Hon är så svår att få somna, speciellt på vinterhalvåret.

Ett skrik från femmans rum väckte upp mig från mina tankar. Jag reste mig upp och såg att femmans dörr öppnades fort men ingenting kom ut. Bara det hjärtskärande skriket ekade från femman. Jag gick med raska steg mot femman och blev förvånad när kvinnan i rummet stod upp och pekade mot dörren. Hon verkade helt paralyserad och det enda hon viskade mellan tänderna, så svagt som en vind. Jag vet inte om jag hörde rätt men orden kom osammanhängande.

  • Inte.. död.. blod.. inte.. offer .. bara död, en del av mig tappade nästan hakan då Ingrid aldrig sagt ett ord innan men jag samlade mig fort då jag insåg att hon förmodligen drabbas av en psykos. Jag gick fram till henne och kände ett obehag men försökte hantera det professionellt. Jag pratade lugnande och fick henne i säng men hon verkade borta. Hon slöt ögonen och utan att jag visste det så var det sista gången som hon stängde dem frivilligt.

Jag gick till kontoret och sneglade in i personalrummet men Jacob var inte där, jag satte mig vid datorn och gjorde en anteckning om händelsen och om det upprepas bestämde jag mig att jag skulle ringa till jouren för hjälp med medicinering.

Jag for upp när jag hörde samma skrik igen och sprang ut från expeditionen och såg att dörren till femman ännu en gång stod öppen. Jag gick så fort jag kunde men synen, jag kunde inte titta. Jag blundade och tog handen framför munnen för att kväva ett skrik. Ingrid var inte där men det var så mycket blod.

Jag förstod inte hur hon kunde försvinna så fort och med allt detta blod, om det nu var hennes så kan hon inte leva mera. Jag hoppade till när jag hörde ett skrik till och sedan min och Jacobs incident från personalrummet. Jag slet upp madrassen och såg en bandspelaren. Förstenad tittade jag på den, kände mig gråtfärdig när jag stängde av den och såg den lilla lappen som var på klistrad. “Om du överlever denna lek, så får Ella leva och de två reglerna är att du inte får lämna byggnaden eller kontakta någon”

Jag kände mig kall, min älskade Ella. Vem var såhär hemsk, Jacob? Paniken steg, blodet i rummet fick mig att förstå att personen ifråga menade allvar men vad skulle jag göra?

Sista (3:e) delen i novellen ”I Slaktarens makt”

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

Jag visste inte vem hon var men hon var död, flådd. Skriken som jag ville framkalla gick inte, det dunkade hårt i huvudet och jag satt i en främmande flådd kropps blod . Jag kände mig helt tom och vilsen. Fanny är död och bredvid mig låg det en annan död kvinna som jag lade mig bredvid, helt utmattad. Bland blod, surrande flugor och ett mörker som försökte vinna över mig så trodde jag att det skulle vara slutet men fann någonstans kraft igen.

Jag släpade mer eller mindre mig själv ifrån kroppen till väggen. Mitt hår färgades rött av blod mot den ljusblåa väggen jag lutade mig åt och mina tårar hade slutat rinna för stunden. Det hade börjat ljusna och jag hörde tysta steg med en skrapande lie efter sig. Jag satt i kvar mot väggen när lampan tändes. Panikslaget reste jag mig upp och kollade runt i rummet.

Kedjor, handfängslen som var nerblodade men torkat in. Lukten kände jag inte längre av då jag vant mig. Bord av stål och yxor, som sågar till hammare och skalpeller. Platsen där människorna blivit flådda på… det fanns inte ord. Jag spydde ännu en gång men när jag fick en hand på min axel snurrade jag runt direkt, jag snubblade och skalpellen som låg vid bordet skar in i huden på mig. Jag greppade den och drog ut den då jag såg min enda möjlighet att försvara mig.

Mannen gick emot mig med ett elakt leende men tog av sig huvan och sade att han verkligen gillade mig. Jag blev så mållös, för hur kunde det vara möjligt? Hur kunde det vara möjligt att min egna magister stod framför mig? Jag backade krypandes medan han satte sig ner på huk och drog fingrarna på det blodiga golvet och luktade på det.

– Det är ju bara för lätt att dra hit er ungdomar, sade han iskallt och reste sig upp men jag låg kvar med skalpellen riktad mot honom.
– Va? Vad menar du? sade jag och mina tankar snurrade runt.
– Jag får er hit, skrämmer er och flår er och sedan…
– Käft! Skrek jag och drog mig upp ur golvet. Vad fan har vi gjort dig?
– Jag vinner, jag är mördaren i slaktarens hus.
– Allt spökeri var bara trams? frågade jag förvirrat.
– Dunset när ni kom in, det var kroppen du halkade in i. Stackars Annika, hon trodde att bara hon var mig till lags så skulle hon få toppbetyg. Typiskt ungdomar… muttrade han.

Annika, Annika gick i min parallellklass. Var det henne som jag låg bredvid i blodet innan? En inre aggression började komma i mig och jag skar mig själv i armen för att se hans reaktion.

– Nej! Skrek han. För fan, nej! Skrek han när jag tryckte skalpellen mot magen, mitt blod rann men jag insåg att jag vinner om jag fortsätter. Jag högg mig själv i benen och han kunde inte ens titta på mig. Han ville ha mitt skinn helt, på sitt sätt men jag var bestämd om det så skulle kosta mig livet så skulle jag inte dö på hans villkor.

Jag lade ner skalpellen och blödande och haltandes tog jag mig ur rummet och innan jag smällde dörren om honom viskade jag med min sista kraft.

– Jag tänker inte bli en ny sittdyna till stolarna i klassrummet, sade jag och föll ihop. Jag högg mig och skar mig så min kropp skulle vara obrukbar, sedan slocknade ännu ett liv i slaktarens hus.

Än idag sägs det att det hörs skrik av förtvivlan och misslyckande från det övergivna huset, om det än var ett mentalsjukhus eller inte så kommer man in i slaktarens makt om du öppnar dörren.

Så tänk en gång extra innan du öppnar ett övergiven byggnad. För vem vet? Kanske blir du nästa offer?

Del 2: I slaktarens makt

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

 

Del 2:

Jag var tvungen att ta mig upp från det kalla hårda stengolvet, hur ont det än gjorde i hela mig. Jag ville inte titta in i hissen igen men var tvungen, jag var tvungen att vara säker och utan att tänka efter så öppnade jag dörren till hissen och Fannys flådda kropp rörde sig inte samt hissdörren stängde sig med en hård smäll bakom mig.

Paniken i att vara i hissen med ett lik, dessutom min bästa vän, fick mig att vilja springa ur hissen men dörren hade fastnat.

  • Det är inte sant, grät jag och tårarna forsade ner ännu en gång på kinderna. Jag torkade snoret på min svarta tröja som blev genomblöt direkt av både snor och tårar men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag såg att hissen blinkade till och med en gång så började den åka upp till våning fyra. Jag började hyperventilera men tryckte snabbt på plan noll, ner till kulvurten. Men hissen fortsatte och lampan i hissen släcktes. Mitt hjärta slog så fort att jag trodde jag skulle kräkas, med Fannys kropp vaggade av hissens rörelse på mig. Jag tryckte på nollan men tillslut kom jag ändå upp och tappade andan av det jag såg genom det lilla skitiga fönstret. En man med en lie, var allt jag såg innan han öppnade dörren. Jag sparkade honom i skrevet och drog fort igen i dörren. Jag såg att han låg där men verkade resa sig. Mitt enda alternativ var att åka ner i kulverten, för det borde väl finnas på ett sjukhus? Hissen kom ner och jag ställde hissdörren uppe medan jag hörde hur någon tryckte förgäves på knapparna. Jag gav Fanny en sista blick och ville ta ner henne men jag fann ingen tid.

Jag började småspringa i den mörka korridoren då jag hörde att en dörr öppnades och jag sprang så fort att jag inte såg väggen. Adrenalinet i mig måste ha fått mig att orka springa vidare trots att blodet rann från näsan och pannan. Jag såg en övergiven vagn, kanske en gammal matvagn men jag såg möjligheten att gömma mig. Det var otroligt trångt och att dra igen dörren tyst var inget alternativ, den var så rostig. Jag drog så långt jag kunde och försökte lugna mig när jag hörde ett par raska fotsteg komma närmare. Jag höll handen framför munnen för att låta mindre. Jag kände det inte först men när jag trodde mannen gått förbi så flög jag ur vagnen otroligt klumpigt och skrek. Råttan som kröp på mig fick mig att skrika och glömma bort mannen i ett par sekunder, innan jag insåg vad jag hade gjort.

  • Du kvinna! hörde jag mannen säga. Du tappade ditt och nu ska du bli mitt. Jag kände efter på hela mig vad jag hade tappat och insåg att tofsen hade ramlat av. Tårarna forsade och jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma undan men om han ska döda mig så får han fan kämpa för det, svor jag för mig själv.

Jag kände ett bultande i huvudet och såg nu i mörkret när ögonen började vänja sig att blod droppade efter mig. Ännu en svordom kom ur min mun, då jag lämnade spår efter mig var inte direkt smart.

Det var så mörkt så jag sprang till hissen igen. Jag svalde min egna spya varje gång jag kände Fannys kropp sakta snudda mig när hissen startade och lukten av flådd kropp, var obeskrivligt vidrigt. Jag tryckte på våning tre. Och kom ut i den ekande korridoren. Jag kunde inte svälja min spya längre så jag kräktes ordentligt utanför hissen. När jag ryckte i avdelningsdörren så gick den upp, jag tänkte inte på det då jag lät dörren smälla igen samtidigt som en lie drogs i trappen efter mig.

Jag sprang runt tills jag kom in i en sal, där fanns en säng, ett bord med en stol och en bänk samt en garderob utan dörr. Jag kvävde ett skrik när jag såg Fannys kläder hänga där men värst av allt var det den gula koftan som gav mig panik. Hur kunde han fått tag i den en meter bakom oss? På bänken låg mitt anteckningsblock med en penna och bredvid min hårsnodd. På blocket stod det samma vidriga citat jag läst och hört sen jag steg in i denna byggnad: “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”.

Jag sprang ut från rummet och in i en annan sal som var en aning mindre, men gled som bambi på hal is. När jag satte mig på knä så såg jag att jag badade i blod och med en död, flådd kropp framför mig. Min enda tanke, vem är hon?