Första delen av skräcknovellen ”Kulvertmannen”

Kulvertmannen del 1


DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

  • Kulvertmannen, sade jag och himlade med ögonen. Tror du på sådant?
  • Ja, eller jag vet inte, Linda men lite läskigt är det allt, sade hon och tog ett glas vatten och satte sig mittemot mig. Hon tog några klunkar innan hon fortsatte. Jag tror på det tillräckligt för att inte jobba här på natten iallafall…

Jag suckade och kände att hon bara ville skrämmas när jag väl valt ett nattpass.

  • Fan vilket bra stöd du är, Elisabeth, muttrade jag surt.
  • Men lägg av nu, du är ju så jävla tråkig av dig, sade hon samtidigt som hon tog väskan och begav sig hemåt.

Orden fastnade i mig. Tråkig? Är jag verkligen det? Jag drog en djup suck när Jacob kom in i fikarummet och gav mig en donuts och log.

  • Är jag tråkig? sade jag oväntat men allvarligt. Han skrattade till och satte nästan i halsen.
  • Inte du då, Linda. Du är realistisk när det kommer till saker som till exempel kulvertmannen, sade han och blinkade med ena ögat mot mig och jag tog den andre donutsen och bestämt åt jag upp den.

Vad Jacob tyckte om kulvertmannen eller om han visste var historien kom ifrån slogs jag av en tanke, men bestämde mig att gå och kolla till de fem patienterna. De låg och sov så rundan tog mindre än tio minuter.

  • Ingen kulvertman i deras sinne iallafall,tänkte jag och var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde släppa den där fåniga saken.

Detta var mitt första nattpass på sjukhuset och jag var inte van vid det tysta, mörka samt lite tråkiga stämning när inte patienterna var vakna. Även om de mådde dåligt så var de sällskap och någon att ta hand om även om de flesta inte sade något. Jag gick in i personalrummet igen och såg att Jacob satt och pillade på sin mobil i soffan mot väggen. Jag harklade mig och tog mod till mig.

  • Jag vet inte men vet du vad man har fått kulvertmannen ifrån? sade jag samtidigt som jag hällde upp en kopp te och satte mig bredvid honom i soffan. Utan att tittat på honom så hörde jag att han drog på mungiporna.
  • Människor, alltså… det är som viskleken. Det börjar med dum och slutar med makabert typ, sa han och slutade titta ner i mobilen. Han satte sig med ansiktet mot mitt och sade till mig att han tyckte att min nyfikenhet på kulvertmannen gjorde mig extra söt.

Jag kände mig obekväm och ställde tekoppen på bordet. När jag försökte resa mig upp tog han tag om min handled så jag automatiskt satte mig ner.

  • Släpp mig, sa jag chockat men bestämt.
  • En kyss är lösenordet, sade han och böjde sig fram och försökte kyssa mig. Jag slingrade mig ur soffan och när han precis började tafsa på överdelen av min kropp kom jag loss.
  • För fan, Jacob! svor jag. Vad fan tror du att du har rätt att göra?

Han suckade, lutade sig tillbaka och pillade på mobilen igen. Jag lämnade personalrummet och satte mig ute på avdelningen för att slippa vara i samma rum. Mina tankar fumlade runt och en tår föll ner när jag insåg vad som hade hänt. En del av mig ville ringa Tomas men Ella kanske hade somnat och jag ville inte väcka minstingen. Hon är så svår att få somna, speciellt på vinterhalvåret.

Ett skrik från femmans rum väckte upp mig från mina tankar. Jag reste mig upp och såg att femmans dörr öppnades fort men ingenting kom ut. Bara det hjärtskärande skriket ekade från femman. Jag gick med raska steg mot femman och blev förvånad när kvinnan i rummet stod upp och pekade mot dörren. Hon verkade helt paralyserad och det enda hon viskade mellan tänderna, så svagt som en vind. Jag vet inte om jag hörde rätt men orden kom osammanhängande.

  • Inte.. död.. blod.. inte.. offer .. bara död, en del av mig tappade nästan hakan då Ingrid aldrig sagt ett ord innan men jag samlade mig fort då jag insåg att hon förmodligen drabbas av en psykos. Jag gick fram till henne och kände ett obehag men försökte hantera det professionellt. Jag pratade lugnande och fick henne i säng men hon verkade borta. Hon slöt ögonen och utan att jag visste det så var det sista gången som hon stängde dem frivilligt.

Jag gick till kontoret och sneglade in i personalrummet men Jacob var inte där, jag satte mig vid datorn och gjorde en anteckning om händelsen och om det upprepas bestämde jag mig att jag skulle ringa till jouren för hjälp med medicinering.

Jag for upp när jag hörde samma skrik igen och sprang ut från expeditionen och såg att dörren till femman ännu en gång stod öppen. Jag gick så fort jag kunde men synen, jag kunde inte titta. Jag blundade och tog handen framför munnen för att kväva ett skrik. Ingrid var inte där men det var så mycket blod.

Jag förstod inte hur hon kunde försvinna så fort och med allt detta blod, om det nu var hennes så kan hon inte leva mera. Jag hoppade till när jag hörde ett skrik till och sedan min och Jacobs incident från personalrummet. Jag slet upp madrassen och såg en bandspelaren. Förstenad tittade jag på den, kände mig gråtfärdig när jag stängde av den och såg den lilla lappen som var på klistrad. “Om du överlever denna lek, så får Ella leva och de två reglerna är att du inte får lämna byggnaden eller kontakta någon”

Jag kände mig kall, min älskade Ella. Vem var såhär hemsk, Jacob? Paniken steg, blodet i rummet fick mig att förstå att personen ifråga menade allvar men vad skulle jag göra?

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.