Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Detta hände förra lördagen (:

Det har nästan gått en vecka sedan min mamma och min bror hjälpte mig upp med min nya soffa upp på tredje våningen. Och det  är jag otroligt tacksam för, jag hade aldrig klarat det med tanke på min fibromyalgi och de slet verkligen, så tack! Bäddade in min bror och han låg där ett tag så helt obekväm kan den inte ha varit för honom.


Anledningen till att jag köpte en bollfåtölj, en så kallad ångestlindrig fåtölj. Den funkar att med tyngd med bollar som sluter om en och lugnar en. Det funkar för mig och här på avdelningen så har det en sådan, trots att den kostade runt 15.000 kronor så var det en väl investering för mig. Jag har faktiskt ett kedjetäcke (det låter ju hemskt men det är såklart inte det) Den är som ett täcke fast med tyngd av kedjor i själv täcket. Den sluter om en väl och min är på tio kilo. Lägger en länk här till det då det kan vara bra att veta, tanke på att det är ångestlindrande, ger trygghet och personer med autism/adhd brukar det vara bra men det finns olika tyngder samt att du kan låna kedjetäcket från arbetsterapeuten inom psykiatrin. Dock kan väntetiden variera och har man otur så kan den bli lång men det är värt det enligt mig. Länken till hjälpmedel (obs inget samarbete).


Jag avslutade permissionen genom att äta sushi hemma hos min bror och fru, samt mamma var där också. Emiko var väldigt snäll och gav mig en kräm som funkar bra min hud. Tusen tack!

Och självklart blev det selfies med hunden. Vad händer för dig i helgen?
20181103_095536