Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

"Jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra"

Idag firar bloggen 800 inlägg.
Vill tipsa er om facebooksidan jag driver mot psykisk ohälsa (tillhör bloggen). Jag vill sprida vidare information så dela gärna då jag märker att ni tycker det är viktigt ämne. Nåväl ska inte tjata på er, det är ert val.

Jag har bloggat mycket om psykisk ohälsa nu, försöker verkligen dela med mig om det positiva som negativa och jag kan lova er att så länge jag lever så kommer jag kämpa. Kämpa för er som inte orkar, för er som inte bryr sig eller inte ha en aning om vad det handlar om. Jag kommer kämpa för er alla. Att vi finns. Att vi inte är ensamma. Att vi inte en skam eller ett misslyckande. Att vi är värda lika mycket som vem som helst. Jag är så trött på er som blundar men jag är envis, jag är drivande och samtidigt väldigt skör inom ämnet.

Den senaste tiden känns det som att ämnet har berört mig mer, varför vet jag inte. Kanske för att mitt egna liv sätts på spel ibland, att jag stöter på människor inom psykiatrin som inte förstår oss som patient. Och som det värsta, de där personerna som sitter på sina höga hästar och ser oss som en siffra eller liknande, bara klämmer ihop patienter hursomhelst. – Jag vet vad jag tycker och tänker.

Men det är klart att jag ibland backar, inte för andras skull. Fast det beror väl på hur man ser det men skulle jag slåss för någon annan med psykisk ohälsa skulle jag inte backa men när det kommer till mig själv, får jag ångest när jag namnger en person som med ”L” i förra inlägget. Jag vet vad som är rätt och fel men jag blir rädd, jag vill inte vara besvär och jag är rädd för reaktionerna. Får jag skit av personen? Kommer det kännas obekvämt om ”L” får veta?

Jag försöker tänka att jag är en utomstående och att det är min vän som råkar ut för detta. Då blir jag förbannad att inte tas på allvar, brister i rutiner och även när jag märker hur vissa arbetstider ser ut. Hur ska de orka vara på sin vakt? Hålla koll på alla?

Låt oss säga att vi är 16 patienter. Totalt jobbar fem personer och sjuksköterskan räknas inte med och då blir det fyra, samt att den personen som sitter hos mig (de varvar) räknas inte heller. Då blir det tre personal på 16 patienter. Jag frågade en personal som jobbade natt hur man ska kunna hinna med alla? Svaret var så tragiskt men så sant. De hinns inte alltid med. – Jag ska inte känna skuldkänslor men jag får det ändå, då jag alltid har en personal hos mig men ser att mina medpatienter lider.

Det ska inte vara så, jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra, hur vet jag inte men som sagt, så länge jag andas på denna planet så kommer jag driva vidare ämnet. För oavsett vem du är, så kommer jag slåss för dig.

Vad är vitsen med att ha extravak när personen lämnar en?

Vill varna för känsligt innehåll som  självskada/självmordsinnehåll. Tycker du att det är jobbigt eller känner att du inte orkar läsa detta, så sluta nu. Du kan alltid titta in på mer positiva inlägg men om sanningen ska fram så kan jag inte bara trycka undan detaljer. Nu är det upp till dig.

Eftersom inte alla vet vad ett extravak på en psykiatrisk avdelning så ska jag förklara
– med egna ord.
Om läkaren anser att man som patient är farlig för sig eller andra i vissa fall så kan avdelningens läkare bestämma att personen måste ha en personal med sig. Det menas att du inte får vara själv när du är på toa (toalettbesök och dusch), personalen ska se dig hela tiden och kunna se dina händer och ansiktet. Om en annan patient ber om hjälp, så får personalen inte lämna mig utan be patienten gå till någon annan, vilket är självklart tufft men ett jobb är ett jobb. 

Som personal under vak får inte öppna dörr för personer som vill ut, inte hjälpa de andra utan är till för personen som har vak, som i mitt fall, mig. Kort sagt, personalen ska se och vara med mig hela tiden och skydda mig ifrån mig själv.

Men så fungerar inte alla, ärligt talat så hatar jag att ha extravak. Tänk dig att aldrig få vara själv, någon är med dig var du än är. Man känner sig utlämnad och har inte mycket privatliv.

Men som jag skrev, alla fungerar inte så. Igår och så många gånger förut så är ”L” inte så vaksam. Igår så sade jag att jag behövde vidbehovsmedicin. Som jag skrev så får inte personalen lämna min sida. Jag for ut ur rummet och gick till sjuksköterskeexpeditionen utan ”L”. ”L” satte sig ute i korridoren men dörren till sjuksköterskeexpeditionen så han såg inte mig. Jag lyckades skada mig, hur är oväsentligt här. Men det ska inte ske, ”L” brast i sin roll, som ofta tyvärr men jag tycker att ”L” är en bra person i övrigt men till saken, jag är rädd.

Jag har extravak för jag nästan har dött här. Jag är skadlig för mig själv, har ibland svårt att stå emot självskadetankar. Jag har emotionell instabil personlighetsstörning och är mer växlande i humöret. 

Extravak suger, men det är ännu värre att inte bli tagen på allvar. Det hinner hända mycket på cirka sju meters avstånd. Jag känner mig förminskad, som att jag inte är värd att ta på allvar. Besviken, men samtidigt varför ska jag ha extravak om jag ändå blir lämnad? Egentligen vill jag nog inte dö men hur fan ska jag orka leva? Därför ska de finnas där vid min sida, så jag kan få ett liv igen, lämnar de mig, så vet jag inte vad som händer. Jag erkänner att jag behöver extravak fast jag hatar det men jag vill hem till mina djur och på något jävla sätt få ett liv igen. Ska det förstöras genom att inte tas på allvar?

Vad blir bättre av att döma?

Idag var Puzzel på besök här i helgen som han brukar. Jag bad mamma komma så tidigt som möjligt (08.30, äter frukost 08.00) Det är otroligt varmt och jag märker att även Puzzel är glad men att värmen tar på honom. Den gör oss alla mer eller mindre orkeslösa, då vi bara får det varmare i veckan som kommer. Visst vill jag ha värme men 25 grader räcker samt snart borde det även komma lite regn så vi inte får en stor skogsbrand, eller brand över huvud taget. Men det värsta är väl att om regn kommer, så slutar det väl inte regna heller.
Som vanligt blev det fotograferingsdags och jag har alltid känt att det är lite jobbigt att ha kläder där mina ärr syns så tydligt men det här är jag och det är vad jag kan erbjuda. Jag har skäms så många år över mina ärr och emellanåt nu med, det är tufft emellanåt fortfarande emellanåt men det är som sagt en del av mig.
Mina djur är verkligen mitt allt, det går inte en dag utan att jag saknar dem, ibland blir jag så besviken på mig själv. Varför orkar jag inte när jag har fantastiska djur att ta hand om. Varför ska det vara så svårt för? Men vad blir bättre av att döma? Faktiskt ingenting.

Jag vet inte hur tydlig jag har varit med att jag är tvångsinlagd. Jag har LPT (lagens psykiatriska tvångsvård). Även om jag förstår att det är för mitt eget bästa så är det fruktansvärt att vara inlåst. Nu på sista tiden har jag fått mer frihet. Jag får gå ut med mamma själv med Puzzel och de släpper på mitt extravak emellanåt. Jag får åka hem på permissioner med personal och jag äter så jag slipper sonden.

Så framsteg har jag allt gjort men det känns så långt kvar, jag vet om att jag blir kvar här i sommar och mitt LPT varar till augusti. Jag hoppas att jag slipper den och kan åka hem då eller innan i bästa fall. Nåväl, jag får ju gå ut hur mycket jag vill egentligen, då jag hela tiden (nästan) har en personal med mig. Jag hoppas att kommande vecka blir bättre i mitt mående, för det har varit tufft men jag får en ny chans, imorgon.

Känsliga personer kanske ska överväga att inte läsa…

En hemsk känsla slog mig alldeles nyss. Tänk om jag aldrig kommer få livslusten tillbaka. Tänk om jag fastnar i detta, tänk om jag inte klarar av det här. Jag är inte långt ifrån mina tårar just nu. Jag vill inte må såhär men hur tar jag mig ur? Vem vill må såhär? Vem vill vara sjuk? Vara deprimerad och ha ätstörningar och en önskan om att dö men samtidigt som jag kämpar på att leva. Jag vet att detta kanske är helt förvirrande men mina känslor, mitt liv och mina tankar är mer förvirrande än vanligt. Jag är kanske på väg att känna hopp men är livrädd att känna hopp också för, det är främmande på något vis. Hoppet kan bryta ner mig, jag vill bara ha en skyddsmur runt mig.

De personer jag hade innan jag blev inlagd, är borta. Inte alla men personer som var viktiga för mig, personer som jag egentligen ville ha kvar men vill välja bort för de under den sista tiden förändrades till något som jag inte kände något för. Sådana personlighets förändringar, det var väldigt grymt och det gjorde ont.

Jag vet inte, jag kan inte leva innanför murarna men klarar jag av verkligheten? Kommer jag kunna ta hand om mina djur, en vardag och framför allt, kommer jag orka leva? Ibland är jag så rädd att jag ska ta livet av mig, samtidigt ibland är det, som om det är min enda utväg. Jag blir så ledsen att skriva sådant där och framför allt att tänka så, då kommer jag definitivt inte komma härifrån. Kan jag inte bara må bra för en gång skull? Varför ska det göra så ont, varför ska tårar rinna och hur hittar jag styrkan igen. Kalla mig feg eller självisk, om det får dig att må bättre.

Men ni kommer aldrig att förstå hur det är att leva mitt liv.

Ny tröja och permission xD

För att bryta det sorgliga inlägget idag så får se en tröja jag köpt på bonprix.  Det är lite knepigt att ta foton på sjukhuset eftersom man inte får fota hur man vill men huvudsaken är att ni ser motivet. Visst är den söt? 🙂 Jag gillar bonprixs kläder (ej reklam) och tycker att de har vettiga priser.

Och ännu en positiv sak är att jag får permission imorgon med min kontaktperson på avdelningen och dessutom kommer Puzzel få hänga med hem. Jag är så glad att få träffa honom, han är en stor pusselbit i mitt liv. Och ärligt talat är jag tacksam att enhetschefen på denna psykiatriska avdelningen tillåter det. (Det brukar ju inte direkt vara så).

My story isn’t over yet

Kära bloggläsare eller hur jag ska formulera inledningen på detta inlägg. Efter 700 inlägg så är det lite klurigt att börja med något nytt men jag säger iallafall God Kväll till er och hoppas ni har haft en bra dag och tagit hand om varandra.
När jag ändå kom in på att ta hand om varandra så har jag lite småångest, inte att jag har gjort fel men jag berättade för min närmsta kontaktperson om en händelse som skedde mellan mig och en personal i söndags. Det ligger ju bara sanning i det men jag är inte van vid att reda ut saker och sådant skrämmer mig lite, oron att personalen ifråga ska bli arg på mig finns där. Men det är inte mitt fel, det vet jag och fick det bekräftat av min kontaktperson idag. Det är väl det att enhetschefen dras in och det känns som om det räcker med elände men samtidigt, min kontaktperson agerar ju rätt.

Idag har jag ätit hela frukosten, halva lunchen, en näringsdryck, hela middagen samt en hel sondpåse på 1000 kalorier. Det har varit tufft och mycket spänningar men på något sätt måste jag få bort sonden och äta vanlig mat och kanske få livslusten tillbaka men saker och ting är ju inte gjorda över en natt.

"Jag gör så gott jag kan"

Förra helgen var Puzzel och min mamma på besök, jag försöker 
verkligen för både hans och Mollys skull att komma hem men 
det är svårt, här sitter jag med extravak och på bilderna vet jag 
att sondslangen syns, men den använder mer sällan nu. Det går 
ju såklart upp och ner men i denna vecka som gick (onsdags) så 
åkte en personal från avdelningen med mig hem och jag fick ner
julen iallafall (har ju inte varit hemma sen nyår ungefär.

Emellanåt känner jag mig otroligt mycket till besvär, att jag tar så 
mycket resurser men jag mår inte så väldigt bra just nu. 
Mitt största problem är att kunna våga hoppas. Att våga tro på en 
framtid som kan bli bra. Så många gånger jag blivit sviken och 
övergiven så är det svårt men de dagar jag inte orkar så orkar personalen 
åt mig. Såklart hoppas jag någonstans att jag ska finna orken
och ta fighten i revansch men det får ta den tid det tar och
framför allt Jag gör så gott jag kan.

Bilderna är oredigerade