Ta ett djupt andetag…

Imorgon är det första advent, det är mindre än en månad kvar till jul och jag vet inte ens om jag hinner med. De senaste månaderna känns som jag bara har flutit med och inte har levt. Visst lever jag men mitt liv exciterar inte längre runt mig och det gör ont. Alla krav från okända människor som fullkomligt kört över mig och fått mig att känna mig helt värdelös, hur läker man ifrån det?

Det är som ett dött eluttag…

man får liksom ingen kontakt längre.

Jag skrev det citatet vid år 2009/2010 när jag föll in i en depression. Det är så målande för mig, för den är så sann mot det jag emellanåt känner, för det känns förjävligt men hur förklarar jag det? Och nej, jag är inte deprimerad men de senaste månaderna har testat mig och det gav helt klart ett resultat.

Jag tror att 2020 har varit tufft för alla på många vis och jag kan bara hoppas att vi går in till ett bättre år. Ta hand om er så hörs vi!

Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Det är inte alltid lätt att skydda sig själv.

Under min uppväxt så fanns det en person i mitt liv som mer eller mindre pratade om självmord konstant. Personen ifråga hotade med det då och då men kom aldrig till att hen gjorde det, förutom en gång men polisen kom när snaran var upphängd. Tack och lov så lyckades hen aldrig göra det även fast min rädsla att förlora den personen jag skriver om. Jag mådde inte bra av detta, jag fick tvångstankar som att ringa otroligt ofta så att hen levde. Det var inte förrän i vuxen ålder jag aktivt vågade ta avstånd. Jag umgås inte med denna person idag men spåren hen satte i mig, den rädslan jag levde med varje jävla dag. Den rädslan att ”överge” personen för att den ska ta sitt liv – Är något av det svåraste jag gjort. Men personen ifråga lever och jag lever ett liv utan hen. Men även om det ”bara” har varit hot så kan man aldrig veta. Det är inte sant ”att den som talar om självmord kommer inte att begå självmord” – Det är fel men det hör inte detta inlägget till.


20168Att vara inlagd på en psykiatrisk-avdelning är tufft, både som patient och medpatient. Jag och en annan man på avdelningen har varit här ungefär lika länge. Men i måndags kom jag på mig själv – Jag orkar inte mera.

Personen i fråga mår väldigt dåligt, vilket inte alls är konstigt här men jag måste erkänna att jag klarar inte av att… vi tar det från början om vad som hände i måndags. Min vän skulle till ett annat sjukhus för att undersöka sig. Jag kände oro över att läkaren låter honom åka själv i taxi och sedan med en anhörig. Men det kan jag inte styra över.

Men det hände igen, som förra gången. Han drog och kom tillbaka med polisen. När jag såg att han var på avdelningen igen blev jag lättad (jag visste ju  inte vad som hade hänt då) men jag märkte tydligt frustration och han ville verkligen inte vara kvar här. Vilket i sig inte heller är helt ovanligt.

Han satte sig i köket tillslut och jag tog en kopp kaffe och satte mig mittemot honom. Jag sade till honom att jag var glad att han var på avdelningen trots att jag märker att det är svårt. Mittemot mig sitter en person, som jag anser som en av mina vänner och mår så jävla dåligt. Han berättade om vad som hänt och om de inte hade stoppat honom…

Jag avbröt. Jag tittade in i de totalt förstörda ögonen och frågade om han verkligen har bestämt sig. Om han nickade eller svarade vet jag inte men jag reste mig och sade att jag inte kan vara vän med någon som är död.


Vi talade inte mer den dagen. Vi har knappt talat med varandra alls men han sade till mig på tisdags kväll att han tyckte att det va jobbigt att jag var arg på honom. Men jag är inte arg, genom ett samtal jag hade med min CM så kom vi fram till att jag var rädd. Till personen sade jag att jag är frustrerad.

Jag vill inte leva så igen. Vara rädd om personen lever eller inte. Jag klarar inte av att se det, höra det eller vara med om rädslan igen.

Någon dag, nu eller i framtiden så måste jag prata med honom och förklara men just nu är det inte läge, jag måste ju veta att han lyssnar. För just nu, är världen för mörk för att höra något annat. Jag vet det, jag har varit där och trillar tillbaka ibland så jag kan inte klandra honom för det men jag kan skydda mig själv.

En personal sade till mig igår att jag var modig och hade tagit ett vuxet beslut. Det kanske är sant men mest av allt – Jag vill inte tillbaka till den rädda tiden, dagligen. Jag måste skydda mig själv och om det här är det rätta sättet, då får det vara så.

Fuck Fibromyalgia

När jag tänker efter så har jag haft ont i hela mitt liv. Jag har klagat på smärta, ont i magen och huvudvärk. Det var så mycket så ingen lyssnade längre. Ungefär som man ropar på hjälp i vattnet för många gånger så slutar man att bry sig. Hade jag vetat att min smärta var inkörsporten till fibromyalgi, så hade jag gjort vad som helst för att lindra det då men smärtan kom och fibromyalgidiagnos får man först i äldre ålder. 

Jag bröt ihop idag, som jag gjort hela veckan nästan. Min idag sade jag till min kontaktperson att jag inte orkar med smärtan i min kropp och att det påverkar min ork till att leva. Att jag inte orkar ha såhär ont i hela mitt liv men ingen förstår min smärta. Mer än mediciner och blir nerdrogad igen. Jag vill inte det, ska jag leva så vill jag känna det. Jag vill vara vaken, närvarande och leva ett hyfsat normalt liv.

Mina ben värker ikväll, varenda muskel och nerv. Jag är trött för jag sover fruktansvärt dåligt men det spelar ingen roll för har man fibromyalgi kan du hur mycket du vill men aldrig riktigt bli utvilad. Jag blir nere, får vänta med alvedon till jag ska sova och hoppas att spänningarna släpper lite men idag klagar jag inte för det är en av det bättre dagarna men trots det gråter jag.

Förlåt för de gånger jag ställer in saker i tid och otid. Tröttheten eller orken som tar slut kommer så plötsligt, duschen idag gjorde mig så trött så jag lade mig. Kroppen orkar inte. Varenda del av mig kan verka ont, huvudvärk och spänningar i kroppen är vardagsmat. 

Vakna bakfull utan att ha druckit en droppe på över ett år och har influensasymptom trots jag är frisk så känns det ofta efter en tjejkväll. Det roliga blir en bestraffning nästa dag. Samma sak om jag gråter mig till sömns eller haft panikångestattacker så kan det bli samma sak. Visst finns det undantag men oavsett vad, jag orkar inte ha ont i kroppen.

Jag har ofta blivit kallad ”lat”, ”bekväm”, ”tråkig” samt ”tröttsam”. Människor ber mig sluta gnälla och det har jag gjort nu. jag tiger för jag vill inte vara till besvär för att trötta ut er. Men kronisk smärta, snälla jag är 25 år.

Tårarna rinner för frustrationen, för att jag känner mig otillräcklig och funderar på vad fan jag ska göra? Jag vill känna mig ung och frisk men det pratas bara om medicin men jag vill inte. Acceptans skulle en del säga men de vet inte alls vad fibromyalgi är. Vad den förändrar en, smärtar och isolerar. Men jag vet inte, jag vet inte hur jag ska kunna få hjälp av någon om det finns. Ja, tårarna rinner för när man känner såhär, så känner iallafall jag mig ensam.

Den tiden är förbi

Har du legat i din säng och önskat att du förstår var din olust kommer ifrån? Att du funderat men inte finner orken till att fortsätta? Men du vet inte vad det är, det är då det är svårt. Jag har inte kunnat de senaste dagarna förstått vad tomrummet i bröstet har varit. Det var ett tomrum men i den låg orsaken till den hemska ångesten och varför. – Tårarna rann, någonstans lättade det men det gör inte allt okej bara för det men att veta varför jag mår dåligt är en stor fördel.

Jag har varit här i över ett år, det är tragisk nog. Men ett år betyder också att Tant K inte har hört av sig sen min inläggning. Jag kanske bad om det, jag vet inte… jag kommer inte ihåg det. Men allt jag minns var hennes förändring.

K var en fantastisk person som räddade livet på mig, iallafall på sätt och vis. Hon var envis, brann för att vara familjehem och vi passade så bra ihop. Jag var den första hon ringde (när jag flyttat därifrån) när något var svårt eller lätt. Hon skämtade, fotade minnen så jag kunde bli galen men hon ville visa anhöriga till barnen vad som hände och ha i sitt eget fotoalbum. – Unikt, vill jag säga.

Hon var en person jag såg upp till, jag beundrade hennes engagemang något enormt till att hjälpa andra samt att inte tappa tron. Hon trodde alltid på mig, sade att jag var stark och påpekade min envishet gång på gång. – En gång sade jag till K att hon får inte dö ifrån mig och hon kramade om mig. Hon släppte sedan taget om mig och log. – Du vet att de jävligaste lever längst? Så mig, slipper du inte så lätt.

Jag vet ju egentligen om att hon en dag kommer dö ifrån mig. Men att våran relation skulle sluta såhär, det hade jag inga tankar om, överhuvudtaget. När K, förändrades efter anmälan mot hennes man och barnen togs ifrån henne på det sättet som socialen gjorde, så tror jag att en del av Tant K också dog. (läs här om du missat, eller vill uppdatera dig).

Hon definierade sig som den gamla K innan anmälan och efter, när barnen kom tillbaka efter något år som den nya K. – Jag frågade min terapeut om det är vanligt att man definierar sig så. Han sade till mig att det förekommer men att enligt honom är det inte så vanligt. – Har du hört någon definiera sig så? 

Min fina älskade K, försvann på ett sätt som är svårt att förklara för någon. Men det hon blev, gav mig ångest och fick mig att känna mig ensam igen. Hon stängde av och lyssnade inte på samma sätt längre, vilket jag tror hon gjorde för att skydda sig själv. Vilket i sig är något som är helt förståeligt men för mig var det sista jag behövde.

Men när jag blev inlagd för cirka ett år sedan, så sade hon det som avgjorde att jag inte klarade av att ha henne i mitt liv mera. – Hade jag varit den gamla K så hade jag kommit och hälsat på dig direkt men den nya kommer inte göra det.

Chansen att hon blir som den gamla K är väldigt liten och ärligt talat, hur dåligt jag än mår… som jag gjort de senaste dagarna så kommer jag inte att må bättre att ha med den nya K igen. Det är tufft men våran tid är förbi, jag sörjer henne, den gamla Tant K.

"Jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra"

Idag firar bloggen 800 inlägg.
Vill tipsa er om facebooksidan jag driver mot psykisk ohälsa (tillhör bloggen). Jag vill sprida vidare information så dela gärna då jag märker att ni tycker det är viktigt ämne. Nåväl ska inte tjata på er, det är ert val.

Jag har bloggat mycket om psykisk ohälsa nu, försöker verkligen dela med mig om det positiva som negativa och jag kan lova er att så länge jag lever så kommer jag kämpa. Kämpa för er som inte orkar, för er som inte bryr sig eller inte ha en aning om vad det handlar om. Jag kommer kämpa för er alla. Att vi finns. Att vi inte är ensamma. Att vi inte en skam eller ett misslyckande. Att vi är värda lika mycket som vem som helst. Jag är så trött på er som blundar men jag är envis, jag är drivande och samtidigt väldigt skör inom ämnet.

Den senaste tiden känns det som att ämnet har berört mig mer, varför vet jag inte. Kanske för att mitt egna liv sätts på spel ibland, att jag stöter på människor inom psykiatrin som inte förstår oss som patient. Och som det värsta, de där personerna som sitter på sina höga hästar och ser oss som en siffra eller liknande, bara klämmer ihop patienter hursomhelst. – Jag vet vad jag tycker och tänker.

Men det är klart att jag ibland backar, inte för andras skull. Fast det beror väl på hur man ser det men skulle jag slåss för någon annan med psykisk ohälsa skulle jag inte backa men när det kommer till mig själv, får jag ångest när jag namnger en person som med ”L” i förra inlägget. Jag vet vad som är rätt och fel men jag blir rädd, jag vill inte vara besvär och jag är rädd för reaktionerna. Får jag skit av personen? Kommer det kännas obekvämt om ”L” får veta?

Jag försöker tänka att jag är en utomstående och att det är min vän som råkar ut för detta. Då blir jag förbannad att inte tas på allvar, brister i rutiner och även när jag märker hur vissa arbetstider ser ut. Hur ska de orka vara på sin vakt? Hålla koll på alla?

Låt oss säga att vi är 16 patienter. Totalt jobbar fem personer och sjuksköterskan räknas inte med och då blir det fyra, samt att den personen som sitter hos mig (de varvar) räknas inte heller. Då blir det tre personal på 16 patienter. Jag frågade en personal som jobbade natt hur man ska kunna hinna med alla? Svaret var så tragiskt men så sant. De hinns inte alltid med. – Jag ska inte känna skuldkänslor men jag får det ändå, då jag alltid har en personal hos mig men ser att mina medpatienter lider.

Det ska inte vara så, jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra, hur vet jag inte men som sagt, så länge jag andas på denna planet så kommer jag driva vidare ämnet. För oavsett vem du är, så kommer jag slåss för dig.

I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.