Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

Födelsedag

Imorgon fyller min mamma 53 år. Jag är hemma och firar henne idag samt träffar katten och hunden min, så mysigt!

Presenten tyckte jag var så roligt då hon (såklart) spelar golf. Jag såg att hon blev glad och det värmer.

Och lite lyxigare frukost med donuts är ju inte fel.

Mys med katten och bus med hunden.

Så detta var min lördag. Hur var din?

Jag blev rörd och motiverad till att fortsätta…

Förra inlägget (HÄR) som jag skrev var ett djupare och definitivt ett av mina längre inlägg. Jag vågade inte riktigt tro att så många skulle orka /vilja läsa men nu bevisar ni motsatsen. Min kamp till att ni ska förstå mig och även att psykisk ohälsa inte är en skam verkar ge resultat. Ni är verkligen toppen och ni gör mig så himla motiverad till att kämpa, både med min egna kamp och att få ut ämnet. På Facebook kan du även följa min blogg genom att se kortare videoklipp, sätta betyg och kritisera på gott och ont. 

Men idag är det måndag och jag ska träffa min terapeut idag samt eventuellt min läkare. Samt har även stödsamtal med min kontaktperson på avdelningen, jo, jag kommer nog vara trött sen. Hittade ”dagens citat” i tidningen för ett litet tag sen men tyckte att den var lite smårolig och sparade den.

Den är från måndag 3 september 2018:

 

– Att släppa taget om sin bästa vän –

Något av det svåraste jag kan komma på nu är att vara ”tvungen” att ta avstånd av en vän. Hon betyder så mycket för mig men hennes bekymmer tynger mig när jag redan är i skiten. Jag kan inte stötta henne, jag räcker inte till och det får mig att känna mig misslyckad.

 

Skrev till henne att hon är en underbar människa, för hon har verkligen varit min vän, varit och besökt mig här men när hennes oro blir så påtaglig på mig så fixar jag inte det, vilket får mig att känna mig värdelös och blir självdestruktiv. Det är absolut inte hennes fel, inte mitt heller utan just nu finns inte energin mellan oss för att orka. Jag sörjer, jag är ledsen för jag har inte många vänner och hon var en av mina bästa vänner, hon är den enda vännen som har hälsat på mig på sjukhuset och det bevisar att hon bryr sig.
Jag tror att jag sårade henne djupt men någonstans tror jag att vi båda förstår att just nu funkar det inte, men det smärtar ju inte mindre för det. Jag kommer alltid att hälsa på henne när vi ses, vara trevlig och självklart prata med henne om vi ses ute i samhället. Kanske en dag när tiden är inne så kan vi finnas där för varandra. För det är ett tomrum men jag måste tänka på mig själv och jag måste fokusera för att komma härifrån.
Om du läser detta min vän, så ska du veta att du fortfarande betyder mycket och kommer alltid att göra.

Vad är det som är attraktivt?

Vad är det dem ser?
De hör av sig, de säger att jag söt och attraktiv. Även om det är mer än ett år sen så är fortfarande
någon som hör av sig från någon dejtingsida. Kanske så borde jag bli smickrad och glad. De flesta
är väldigt tåliga och när de accepterar att jag “bara” vill jag chatta så verkar det mer okej, jag känner
mig respekterad.
 
Dessvärre nätdejtade jag förra sommaren och de flesta ville träffas väldigt fort. Jag kan vara rätt
impulsiv med saker och har svårt att vänta, vilket var till min större olycka. Det krossade mig och fick
mig att känna skam. Så efter det så lade jag ner det, för jag gick in i ett förhållande som krossade
min självkänsla. Det är en av många faktorer som fick mig att må så dåligt så jag hamnade här påm
sjukhuset. Inbillad lycka är seriöst värdelöst.

Du är den viktigaste personen i Ditt liv.

Det har varit otroligt turbulens runt om mig nu på senare tid. Jag har verkligen inte varit på topp men på något sätt så överlever jag, men hur jag ska stå ut att dela rum två veckor till, är otroligt svårt. Personalen ska prata med enhetschefen om att det inte funkar men det har sagt det förr men jag hoppas verkligen för min och den andra kvinnans skull att de särar på oss.. ingen av oss mår bra av det här.

Men i dagens inlägg tänkte jag att skulle ge er lite smarta tips som kan hjälpa dig att slappna av och ta hand om dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv.

  • Eftersom jag började med att skriva att du är den viktigaste personen i ditt liv så vill jag ge dig ett råd att ta hand om dig själv. Du kan till exempel unna dig en spadag med massage, ta en dusch, fila fötterna och smörja in dig med någon skön bodylotion. Köpa den där jackan du spanat efter eller träffa en vän som hitta på något roligt ut. Att ställa sig framför spegeln och ge dig en komplimang. – Det förtjänar du!
  • En av det bästa sakerna jag personligen kommit på är att inte använda mobilen i sängen innan sovdags. Jag ställer ofta in musik på min bluetooth-spelare men jag spelar inte spel eller kollar facebook när jag väl lagt mig ner. Stänger ner den på ljudlöst men ibland kan jag bara stänga av ljuden på spelen, för mobilen är det enda man kan nå mig på och är det någon som måste få tag på så är det en fördel. Men annars, ljud av!
  • När du står framför spegeln och borstar tänderna/tvättar ansiktet/sminkar dig så kan du säga något positivt till dig själv. Att ge sig själv en snäll kommentar kan underlätta och få en att må bättre. Ge dig själv ett leende det kan koppla må bra hormoner till hjärnan.
  • Lyssna på din kropp, är du trött en dag så är det okej, det är okej att inte orka träffa någon efter skolan/jobb/praktik eller vad du gör i din vardag. Orkar du så är det okej, men orkar du inte så är det också okej. Va inte dömande mot dig själv, för det är ingen som tackar dig när din ork tar slut.
  • Jag brukar tänka i värderad riktning istället för mål. Ett exempel, du sätter upp ett mål om att du ska kunna springa en kilometer inom en viss tid men du lyckas inte, oavsett hur du försöker. Oftast känner man sig lätt misslyckad. Men en värderad riktning så är vägen inget mål, det finns inget krav, du kan ta det i din takt. Inte bestiger man ett berg rakt upp, du måste gå omvägar, vila och fundera. Du kommer fram men i din takt. Hellre långsamt än inte alls.
  • Att sätta ribban för högt, är jag personligen väldigt bra på, men det är inget jag mår bra av, tvärtom.. jag känner mig värdelös, eller misslyckad osv.. Alla kan inte vara bäst/snabbast eller klara allting problemfritt. Ge dig ett lägre krav så kan du eventuellt öka senare men bara om det känns bra.
  • En vänlig gest som att ge någon en klapp på axel, ett leende, öppna dörren till någon eller hjälpa någon av bussen. Kanske märker du att kunden bakom dig i kassan har lite varor eller är stressad för att hinna med bussen till exempel, låt den gå före om du själv har tid.
  • En halvtimmes promenad om dagen brukar räcka att gå varje dag, självklart kan du gå mera men bor du nära till ditt jobb/skola så kan det räcka. Du får (tex) en 20 minuters promenad till och från skolan/jobb. Där fick du in dina 30 minuter och lite mer, vardagsmotion är saker vi inte alltid tänker på men den behöver inte vara jobbig. Ta på dig headsetet och lyssna på musik/podd. Eller ta en promenad för att rensa skallen, en bensträckare innan sovdags kan göra din nattsömn mycket bättre!