Allt Är Så Himla Sjukt :(

Det känns så sjukt. Jag känner ju inte mina känslor fullt ut. Det känns så fel. Jag vet inte vad jag känner om det här om att inte bo hemma. Mina tabletter lägger lock på mina känslor. Guud, vad jag får ångest. Jag borde ju känna någon sorg? Eller är det så okej. Så att jag mår bra av att inte vara hemma? Herreguud, mina tabletter gör även så jag hör röster. ”Du är inte värd att leva” ”Världen är mycket bättre än du” ”Du ska inte äta” ”Du är inte värd några vänner” ”Du är helt jävla värdelös, lika bra at du dör”, Detta visste jag innan, men hon behöver för fasen inte påmina mig hela tiden. Jag vill inte att hon gör det. Jag lever inte för att jag vill, jag lever för att inte såra andra. Jag kan inte så någon livsglädje. Jag kan inte anse att jag är värd att leva men för de andras skull Så lever jag. Det känns så hemskt att plåga min själ..

Att Passa In

Jag har nog alltid kännt mig lite ANNORLUNDA. Jag har aldrig känt att jag har passat in någonstans. Inte att jag gör de nu heller. Jag försöker hitta en plats som jag kanske kan passa in i. Men det verkar inte finnas en sådan plats för mig, tyvärr. Att känna att man inte passar inte, man känner sig så udda. Ena dagen är jag nästan vuxen, andra dagen beter jag mig som en jäkla 3:åring. Jag vet det. Mitt humör svänger, lika fort som blixten ibland. Ena stunden är jag förbannad, andra skit gla, sedan helt förtvivlad. Det är så olika. Ena stunden har jag fullt av självförtroende, andra stunden suger det helt & hållet. Ena stunden så ser kompisarna mej, andra stunden skiter de i mig. Känns det som iallafall. Jag känner att jag alltid blir utnyttjad förr eller senare. Därför vill jag bara stänga in mig. INTE LÅTA NÅGON KOMMA IN. Det är bättre att vara ensam, ”Ingen sårar, ingen sviker, ingen vänder ryggen, ingen ljuger”. Det känns som om jag är rädd för andra människor – Ibland. Men herregud! Jag blir ju bara räddare för varje dag, först för döden, sen för att bli ensam, sen för att bli vuxen, & nu för att träffa andra människor. Fast döden är jag inte rädd för längre. Döden är ens vän ”macherita”.

Skol Livet :’/

Denna kalla kväll sister jag hos min jourfamilj. Funderar ganska mycket om jag får vara ärlig. Funderar vad som är meningen, vad som är livet? Vad sjutton är livet meningen till? Jag har aldrig förstått, liksom fram till man började skolan vara allt okej, kan man säga. Jag har alltid haft problem hemma. Men minns inte så mycket innan skoltiden. Önska jag kunde minnas om det bra då eller inte. Kroppen förtränger mina minnen. Fast det kanske är lika bra det. Inte vet jag. I vilket fall när jag började skolan var jag en självständig tjej. Jag behövde inte kompisar så mycket. Jag lekte gärna med barbie dockorna ensam. När andra kom gick jag & gjorde annat. Men sedan började jag vara med kompisar, mest Isabella, Jonna, & Matilda. Vi 4 tjejer lekte ofta mamma, pappa & barn. jag fick alltid vara pappa, vilket var TRIST. Jonna var mamman, Matilda var ungen. Vi hade kul, vi lekte frisör. Ja, allt var okej. I förskoleklassen. (0:an) Jag förstår aldrig vad som hände sedan i ettan. Jag minns när allt började, Jonna & jag hade ju vart dagen innan vi hade ju så kul Minns när vi stod där & dansade till ”Anropen försvunnen”, dagen efter skulle vi ut i skogen. Jonna skulle helt plötsligt va med Ida. Så jag helt plötsligt inte exicterade. Men jag gick till Matilda, trodde aldrig att mitt liv skulle vändas upp & ned, från & med den dagen. Men det gjorde den. Konstigt nog. I vilket fall, då började ryktenas spridas om mig. (vad vill jag inte gå in på), Jag får nog aldrig reda på vem det kom ifrån men jag tror jag vet vem det är.. I 2:an kom Fanny, jag & Matilda började va med henne. Fanny var snäll. De båda ville bli bästisar med mig. Men jag sa nej, jag hade redan en. Beatrice (NU&FÖRALLTID) I vilket fall, de började va bakom min rygg, på rasterna stack de iväg, jag kunde inte hitta dem. Jag frågade de andra tjejerna om jag fick vara med (de sa ja, fast det märktes att de inte ville), jag minns att jag alltid satt själv i matsalen & åt. Jag satt själv på rasterna, till slut slutade jag vara med tjejerna, de gjorde saker som jag inte var intresserad av. Jag var med killarna, vilket jag ångrar under senare tid, började de kalla mig elaka saker, slå mig, retas. Detta höll på från 2:an till 5:an. Lärarna såg men gjorde inte ett skit. I 5:an rymde jag till slut. Jag & Lissie. (Hon hade det tufft, gick i en klass högre, vi var nära vänner (var)). efter det fick jag gå till kuratorn. Då kom det fram att jag var mobbad, & hela skiten kom igång. Jag gick inte till skolan på ca 2 månader. orka, man var ju inte önskad. I 6:an bytte jag skola. Kom till en underbar klass. 6 GUL. Never forget. Visserligen, var jag lite halvstrange, Minnena kom upp jag började skada mig själv, 2 självmordsförsök. Jadu, jag skakade upp en hel del. ”jag är numera kallad Självmordsungen”. Jaja, jag fick iaf vänner. Min underbaraste Isabella Carlsson ,(^^), . Sedan började jag 7:an. Högstadiet. Mådde skit redan första veckan, tja, jag vara aldrig lätt, vill inte äta, skadar mig själv, 2 självmordförsök, en personlig assistent (har en ny nu, fast det är klassens assistent,). Ärligt talat, jag är nog GALEN. jag mena jag har en röst i huvudet som säger åt mig att göra saker. Typ att skära mig. Or something. HATE IT. (Det var lite hur mitt ”Skol liv” har varit)//Suzze

I realy try

Jag sträcker mig upp, men jag kommer aldrig upp. Jag försöker ta mig ur, men jag är fast. Jag försöker fly, jag lyckas aldrig. Jag kan bara vara fast här.Jag försöker se ljus, allt är bara så svart. Jag försöker känna glädje, men sorgen svämmar över mig. Jag försöker verkligen resa mig, men någon knuffar ner mig igen. Jag försöker prata, men jag blir igonerad. Jag försöker verkligen. Men ingen märker, hur illa jag mår. Man får klrara sig på egen hand, tyvärr gillar jag inte min kurator så mycket, jag vill ha tillbaka min förra.. Hon var så bra, hon kände mig såväl, henne undgick inget…

AAAARG!

Jahha, då står man där då. JAHHA! Jag borde ha fattat. Hon överger mej mer & mer. ARGHH! Varför överger alla mig, vad har jag gjort hela världen. !? Jag måste vara en usel vän. JAG MÅSTE vara MISSLYCKAD. Jag kan nästan vara med i Guinnes.. AAA! Varför ska allt bara bli fel, så jävla FEL.. Jag är ett problem barn.
Jag äter knappt, jag mår skit, jag pratar med kurator&psykolog, ringer BRIS. Har det jobbigt hemma & skolan. Hur orkar någon med mig egentligen?

Orka Med Situationen?

Suckah! Har släppt the biggest bomb now :(. Min djupaste hemlighet. Att jag inte vill leva mera.. Suck! How can I be so STUPID? Varför blev det såhär. Jag klarar ju inte det här.. Det är så jävla sjukt. Varför är allt så tufft.

På morgonen bröt jag ut, inte i tårar, men i förtvivlan. M, kallar ju mig ”psykobarn”, ”missfoster” o.s.v.
På eftermiddagen tog ångesten överhand, kramade om mig för hårt. Jag skrev ett avskedsbrev. V fick tag på mig. Jag brast ihop, jag berättade att jag inte vill leva längre,, stackaren, V blir ju utomsig av oro. Vi gick till kurator.. pratade, hon fick reda på att jag blivit självmordsbenägen igen.. Suck!

Jag brast ihop bara för att pappa aldrig ber om förlåtelse, för att han säger att ”han önskar att jag var 18 år & kunde flytta hemifrån”, ”att jag bara vill vara i centrum”, ”att jag får hitt non annasatns att bo”, ”Enligt honom är jag bara en liten bebis”, Arrgghh!

Blir så jäkla sårad, sen snackar den ena vännen skit om den andra :/ Mitt liv?

Förbannad & Sårad..

Arghh :@ ! Varför måste de låtsas som ingenting händer. Varför kan jag inte säga vad jag vill? Varför ber inte pappa om förlåtelse för? varför erkänner han inte heller för den delen? Ord gör ondare än slag ibland, & det gör de i det här fallet, jag kommer inte ta emot förlåtet, men är jag inte värd ett förlåt iallafall, om han ber om ursäkt vet jag att han ångrar sig men nu, vet jag ingenting. Det känns så hemskt. Jag vet ju inte ens vad jag vill. Okej, jag vill flytta, men hur länge. Mamma säger att om jag flyttar så kanske hon inte vill ha tillbaka mej, för att hon inte orkar. Min psykolog säger att man inte får säga så till sitt barn. I vilket fall, det gör ont i mig. I hela min själ, hjärta i hela min jävla värdelösa kropp. Varför ska allt smärtas för? Vareviga dag jag känna smärta i mitt hjärta.. Och jag hatar det, verkligen. Mitt liv rasar samman, totlat 😦

Ensam

Varför känner jag mig så ensam för? Jag kan inte förstå. Känner mig så ensam & rädd. Vad är jag rädd för? Jag vill bara krypa ner & göra mig så liten som möjligt. Jag vill inte synas, jag vill inte höras. Jag vill bara försvinna, ut ur detta. Men vart ska jag ta vägen? En hel jävla värld, & jag vet inte vart jag ska vända mig. Det är så konstigt så.. & lär ju inte bli bättre. Det känns som om ju mer jag säger ju värre blir allt. Det känns som eller nej, jag vet! De som stöder mig nu. Kommer så småningen att överge mig. Det vill jag inte, men ”ingenting varar för evigt”. Jag tror jag är rädd att bli ensam & övergiven igen. Jag vill inte bli övergiven mera. Jag vill bli älskad för den jag är. Men problemet är: I cant be myself. Tragiskt men sant. Jag kan inte bara vara mig själv. jag kan inte ens framföra mina åsikter! Jag igoneras. Därför har jag slutat komma med förslag. De andra ser mig inte, jag tycker mina förslag, e hyfsat bra, men de bara ”nee, de e inte så bra”. Ge mig en chans. Fast nu framför jag ju inte mina åsikter om något, så det e ju bättre. Att börja 7:an var ju aldrig lätt.

Undra Vem Jag Är Egentligen?

Hur eller vem är jag egentligen. Är jag en tillbaka dragen, ledsam, nerstämd, tyst tjej, eller är jag en pratsam, skämtsam & glad Suzze? Det är nog bara jag som vet det, & jag är rädd att det är —> tillbaka dragen, tyst, ledsam, tystsam <— . Nåväl, alla är inte perfekt. I vilket fall, jag är en välldigt djurgalentjej & musiktokig, om de 2 sakerna inte fanns, skulle min värld gå under, de sviker mig aldrig, speciellt inte djuren!

Jag har & skäms fortfarande för min hörselskada. Jag minns min bestis J. När J fick reda på det blev hon chockad, vi hade licksom varit bästisar i ca 1 år. Fast vi är inte bästisar längre. Min ridlärare vet inte om min hörselskada, & inte mina vikarier i skolan ibland, t.ex. när Å var sjuk så hade vi H i några månader om jag inte minns fel, & hon fick inte reda på min hörselskda fören efter ett tag, hon fick sedan reda på den, men jag berättade aldrig att jag hade hjälpmedel i skolan. Noway! Det finns så många som fortfarande som inte vet om den. Ibland är det liet jobbigt, men det är väll mitt egna fel.

I skolan är det sådär, det värsta problemet angåendet hörseln, är väll miljön, högt tak, det gör så det ekar & jag som är extremt känsligt för höga ljud (jag tycker jag e känsligare nu än förr), sen så har vi bandspelaren, när vi gör hörövningar, det e så himla tråkigt! Jag hör var & vartannat ord ibland, men det e jobbigast om det e tyska elr engelska, det e ett främmande språk & svårt att höra, men det brukar gå hyfsat.

I maten brukar jag gå senare än de andra, bara för att det ska vara lugnare miljö, tystare. Jag brukar få någon att gå med senare. Men annars så klarar jag mig, det gjorde jag förr. Varför skulle jag inte klara mig nu? är jag för beroende av andra? Behöver jag ha andra i min närhet? För att inte känna mig rädd? Blir jag rädd när jag blir ensam? Jo, lite. På sätt och vis, jag e nog mest att stöta ihop med dem igen. Hoppas bara att de inte ger sig på mig igen.