”… ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv”

Stödsamtal ställdes nästan in på grund av personalbrits för en patient men de ordnade det iallafall tillslut. Promenader dras in (enstaka gånger men också hänt av personalbrits). Tio-kaffet har chefen bestämt att det inte ska vara något till kaffet (vad tusan hände med att man ska äta var tredje timme, som till exempel frukt). ?!


rsgDet är tre personal på kvällen varav en sjuksköterska. Två vårdare i regel och en sjuksköterska på kanske på 16 personer eller om det är överbelagt ännu fler. Tänk på att det är en akutavdelning för psykiatriska besvär. Många mår väldigt dåligt och är en fara för sig själv eller andra också ibland. Ibland är det så rörigt och det hinns inte till med samtal på kvällen hörde jag i matsalen häromdagen, hon sade till patienten att samtalet får tas på dagen. Nu vet jag inte alls vad det gällde men jag reagerade starkt, men sade ingenting för det är lönlöst.

På mindre än fyra dagar har jag hört att två av mina närmare medpatienter har blivit illa behandlade. Av två olika sjuksköterskor har det var för sig hört att ”de ska sluta göra sådana saker, för det finns faktiskt dem som går från tanke till handling”. Detta är översatt av mig för jag vill inte nämna någon eller peka ut någon. Men båda patienterna känner sig inte tagna på allvar. Att de inte blir tagna på allvar och en av dem uttrycker att de inte har någon att lita på på avdelningen. Detta skär i hela mig, det känns så fel och det är fel.

Det känns som jag riktar mycket kritik mot psykiatrin nu men den är befogad och den skrämmer mig. Patienter som blir skuldbelagda när de gör något allvarligt att de ska tänka på att de gör andra patienter oroliga? Men vi är ju här för vi BOKSTAVLIGEN är farliga för oss själva? Eller missade jag något där? Är det konstigt att personer inte tänker på någon när man inte orkar mer?  Inte har jag gjort det men ingen har sagt till mig att ”jag ska tänka på de andra”. Jag har gjort saker som krävs ambulans och de patienter som sett det, hur mår de? ”Vissa får särbehandling” fick jag höra igår. Jag beklagar om det är så, jag kan inte hjälpa.

Enligt en personal fick jag höra att ”om han fick bestämma hade jag varit ute för länge sedan”. Hur tolkar jag det? Att han tycker att jag inte behöver vara här och tar upp en vårdplats? Är till besvär? Att han inte tar mig seriöst för ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv i mig. Kanske du kan det?

Jag vill avsluta med att det finns personal som är helt underbara mot mig och tar mig på allvar och verkligen bryr sig om oss patienter men avdelningen är under stark kritik. blogg

Sista (3:e) delen i novellen ”I Slaktarens makt”

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

Jag visste inte vem hon var men hon var död, flådd. Skriken som jag ville framkalla gick inte, det dunkade hårt i huvudet och jag satt i en främmande flådd kropps blod . Jag kände mig helt tom och vilsen. Fanny är död och bredvid mig låg det en annan död kvinna som jag lade mig bredvid, helt utmattad. Bland blod, surrande flugor och ett mörker som försökte vinna över mig så trodde jag att det skulle vara slutet men fann någonstans kraft igen.

Jag släpade mer eller mindre mig själv ifrån kroppen till väggen. Mitt hår färgades rött av blod mot den ljusblåa väggen jag lutade mig åt och mina tårar hade slutat rinna för stunden. Det hade börjat ljusna och jag hörde tysta steg med en skrapande lie efter sig. Jag satt i kvar mot väggen när lampan tändes. Panikslaget reste jag mig upp och kollade runt i rummet.

Kedjor, handfängslen som var nerblodade men torkat in. Lukten kände jag inte längre av då jag vant mig. Bord av stål och yxor, som sågar till hammare och skalpeller. Platsen där människorna blivit flådda på… det fanns inte ord. Jag spydde ännu en gång men när jag fick en hand på min axel snurrade jag runt direkt, jag snubblade och skalpellen som låg vid bordet skar in i huden på mig. Jag greppade den och drog ut den då jag såg min enda möjlighet att försvara mig.

Mannen gick emot mig med ett elakt leende men tog av sig huvan och sade att han verkligen gillade mig. Jag blev så mållös, för hur kunde det vara möjligt? Hur kunde det vara möjligt att min egna magister stod framför mig? Jag backade krypandes medan han satte sig ner på huk och drog fingrarna på det blodiga golvet och luktade på det.

– Det är ju bara för lätt att dra hit er ungdomar, sade han iskallt och reste sig upp men jag låg kvar med skalpellen riktad mot honom.
– Va? Vad menar du? sade jag och mina tankar snurrade runt.
– Jag får er hit, skrämmer er och flår er och sedan…
– Käft! Skrek jag och drog mig upp ur golvet. Vad fan har vi gjort dig?
– Jag vinner, jag är mördaren i slaktarens hus.
– Allt spökeri var bara trams? frågade jag förvirrat.
– Dunset när ni kom in, det var kroppen du halkade in i. Stackars Annika, hon trodde att bara hon var mig till lags så skulle hon få toppbetyg. Typiskt ungdomar… muttrade han.

Annika, Annika gick i min parallellklass. Var det henne som jag låg bredvid i blodet innan? En inre aggression började komma i mig och jag skar mig själv i armen för att se hans reaktion.

– Nej! Skrek han. För fan, nej! Skrek han när jag tryckte skalpellen mot magen, mitt blod rann men jag insåg att jag vinner om jag fortsätter. Jag högg mig själv i benen och han kunde inte ens titta på mig. Han ville ha mitt skinn helt, på sitt sätt men jag var bestämd om det så skulle kosta mig livet så skulle jag inte dö på hans villkor.

Jag lade ner skalpellen och blödande och haltandes tog jag mig ur rummet och innan jag smällde dörren om honom viskade jag med min sista kraft.

– Jag tänker inte bli en ny sittdyna till stolarna i klassrummet, sade jag och föll ihop. Jag högg mig och skar mig så min kropp skulle vara obrukbar, sedan slocknade ännu ett liv i slaktarens hus.

Än idag sägs det att det hörs skrik av förtvivlan och misslyckande från det övergivna huset, om det än var ett mentalsjukhus eller inte så kommer man in i slaktarens makt om du öppnar dörren.

Så tänk en gång extra innan du öppnar ett övergiven byggnad. För vem vet? Kanske blir du nästa offer?

Detta hände förra lördagen (:

Det har nästan gått en vecka sedan min mamma och min bror hjälpte mig upp med min nya soffa upp på tredje våningen. Och det  är jag otroligt tacksam för, jag hade aldrig klarat det med tanke på min fibromyalgi och de slet verkligen, så tack! Bäddade in min bror och han låg där ett tag så helt obekväm kan den inte ha varit för honom.


Anledningen till att jag köpte en bollfåtölj, en så kallad ångestlindrig fåtölj. Den funkar att med tyngd med bollar som sluter om en och lugnar en. Det funkar för mig och här på avdelningen så har det en sådan, trots att den kostade runt 15.000 kronor så var det en väl investering för mig. Jag har faktiskt ett kedjetäcke (det låter ju hemskt men det är såklart inte det) Den är som ett täcke fast med tyngd av kedjor i själv täcket. Den sluter om en väl och min är på tio kilo. Lägger en länk här till det då det kan vara bra att veta, tanke på att det är ångestlindrande, ger trygghet och personer med autism/adhd brukar det vara bra men det finns olika tyngder samt att du kan låna kedjetäcket från arbetsterapeuten inom psykiatrin. Dock kan väntetiden variera och har man otur så kan den bli lång men det är värt det enligt mig. Länken till hjälpmedel (obs inget samarbete).


Jag avslutade permissionen genom att äta sushi hemma hos min bror och fru, samt mamma var där också. Emiko var väldigt snäll och gav mig en kräm som funkar bra min hud. Tusen tack!

Och självklart blev det selfies med hunden. Vad händer för dig i helgen?
20181103_095536

 

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Del 2: I slaktarens makt

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

 

Del 2:

Jag var tvungen att ta mig upp från det kalla hårda stengolvet, hur ont det än gjorde i hela mig. Jag ville inte titta in i hissen igen men var tvungen, jag var tvungen att vara säker och utan att tänka efter så öppnade jag dörren till hissen och Fannys flådda kropp rörde sig inte samt hissdörren stängde sig med en hård smäll bakom mig.

Paniken i att vara i hissen med ett lik, dessutom min bästa vän, fick mig att vilja springa ur hissen men dörren hade fastnat.

  • Det är inte sant, grät jag och tårarna forsade ner ännu en gång på kinderna. Jag torkade snoret på min svarta tröja som blev genomblöt direkt av både snor och tårar men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag såg att hissen blinkade till och med en gång så började den åka upp till våning fyra. Jag började hyperventilera men tryckte snabbt på plan noll, ner till kulvurten. Men hissen fortsatte och lampan i hissen släcktes. Mitt hjärta slog så fort att jag trodde jag skulle kräkas, med Fannys kropp vaggade av hissens rörelse på mig. Jag tryckte på nollan men tillslut kom jag ändå upp och tappade andan av det jag såg genom det lilla skitiga fönstret. En man med en lie, var allt jag såg innan han öppnade dörren. Jag sparkade honom i skrevet och drog fort igen i dörren. Jag såg att han låg där men verkade resa sig. Mitt enda alternativ var att åka ner i kulverten, för det borde väl finnas på ett sjukhus? Hissen kom ner och jag ställde hissdörren uppe medan jag hörde hur någon tryckte förgäves på knapparna. Jag gav Fanny en sista blick och ville ta ner henne men jag fann ingen tid.

Jag började småspringa i den mörka korridoren då jag hörde att en dörr öppnades och jag sprang så fort att jag inte såg väggen. Adrenalinet i mig måste ha fått mig att orka springa vidare trots att blodet rann från näsan och pannan. Jag såg en övergiven vagn, kanske en gammal matvagn men jag såg möjligheten att gömma mig. Det var otroligt trångt och att dra igen dörren tyst var inget alternativ, den var så rostig. Jag drog så långt jag kunde och försökte lugna mig när jag hörde ett par raska fotsteg komma närmare. Jag höll handen framför munnen för att låta mindre. Jag kände det inte först men när jag trodde mannen gått förbi så flög jag ur vagnen otroligt klumpigt och skrek. Råttan som kröp på mig fick mig att skrika och glömma bort mannen i ett par sekunder, innan jag insåg vad jag hade gjort.

  • Du kvinna! hörde jag mannen säga. Du tappade ditt och nu ska du bli mitt. Jag kände efter på hela mig vad jag hade tappat och insåg att tofsen hade ramlat av. Tårarna forsade och jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma undan men om han ska döda mig så får han fan kämpa för det, svor jag för mig själv.

Jag kände ett bultande i huvudet och såg nu i mörkret när ögonen började vänja sig att blod droppade efter mig. Ännu en svordom kom ur min mun, då jag lämnade spår efter mig var inte direkt smart.

Det var så mörkt så jag sprang till hissen igen. Jag svalde min egna spya varje gång jag kände Fannys kropp sakta snudda mig när hissen startade och lukten av flådd kropp, var obeskrivligt vidrigt. Jag tryckte på våning tre. Och kom ut i den ekande korridoren. Jag kunde inte svälja min spya längre så jag kräktes ordentligt utanför hissen. När jag ryckte i avdelningsdörren så gick den upp, jag tänkte inte på det då jag lät dörren smälla igen samtidigt som en lie drogs i trappen efter mig.

Jag sprang runt tills jag kom in i en sal, där fanns en säng, ett bord med en stol och en bänk samt en garderob utan dörr. Jag kvävde ett skrik när jag såg Fannys kläder hänga där men värst av allt var det den gula koftan som gav mig panik. Hur kunde han fått tag i den en meter bakom oss? På bänken låg mitt anteckningsblock med en penna och bredvid min hårsnodd. På blocket stod det samma vidriga citat jag läst och hört sen jag steg in i denna byggnad: “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”.

Jag sprang ut från rummet och in i en annan sal som var en aning mindre, men gled som bambi på hal is. När jag satte mig på knä så såg jag att jag badade i blod och med en död, flådd kropp framför mig. Min enda tanke, vem är hon?

Novell: I slaktarens makt

Denna novell är blodig, innehåller otäcka scener samt känsliga personer varnas. Nu är det upp till dig att fortsätta läsa eller inte.

Del ett:

  • Gå inte in! skrek Annika och slog med sina sönderklösta armar samt sina blodiga händer på rutan. Spring! skrek hon så högt i panik medan tårarna forsade ner men det var meningslöst, dem varken såg eller hörde henne. De två kvinnorna nedanför tog precis sina första steg in i byggnaden medan Annikas liv släcktes.

Jag fnissade till när Fanny fastnade med sin gula stickade koftan i dörren. Hon svor och när hon väl insåg att dörren hade gått i baklås så slet hon av koftan.

  • Den får helt enkelt hänga kvar där i dörren, svor Fanny tyst men jag hörde henne väl. Vad är det som är så roligt?
  • Du är så söt när du blir arg, svarade jag men tystnade direkt när jag hörde ett duns från våningen ovanför. Vad fan vad det där?
  • Är vi inte själva här? svarade Fanny nervöst och tittade oroväckande på mig och en klump i magen ökade hennes ångest då hon inte sagt sanningen till mig.
  • Men snälla du, byggnaden har stått tomt i över åtta år det är klart att vi… sade jag och tystnade. Det kanske spökar? sade jag allvarligt.

När jag tittade mig omkring så såg jag att vi var i ett trapphus och det luktade förfärligt.

  • Vi borde inte vara här, sa Fanny och tog mod till sig. Jag har ångrat mig, viskade hon.
  • Men har du redan… suckade jag.

Jag vände mig om mot Fanny som samtidigt vände sig om och skrek. En meter bakom henne var dörren och det fanns inte ett enda spår efter den gula stickade tröjan.

  • Fanny, sade jag osäkert när vi båda tystnade. Har du lyckats att få loss tröjan? sade jag darrande. Jag visste svaret men ville inte höra det. För inte hade hon kunna göra det utan att jag märkt det samt skräcken i hennes ögon övertygade mig.
  • “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans” citerade Fanny paralyserad.
  • Fanny… vad snackar du om?
  • I skolan.. På historialektionen… sade hon och jag sparkade till henne på smalbenet för hon skulle vakna. Utan en min så började hon berätta att hon tog med mig hit för att göra en research om byggnaden men på vägen så hade hon fått reda på att det är ett tomt övergivet mentalsjukhus.
  • Varför blev det övergivet? frågade jag och visste inte vad jag skulle tro.
  • Slaktarens man, mumlade hon. En man slaktade alla som vistades i sjukhuset då.
  • Är det sant? sa jag skrämt.
  • Jag svor rätt bra när jag fastnade med tröjan i dörren och nu är den borta, förlåt! Hon började gråta och slängde sig i min famn.

Jag strök min hand över hennes huvud och viskade att om det är sant så är det många år sedan. Hon drog sig tillbaka och torkade av tårarna. Jag lät henne ta blocket och en penna ur min väska och hon stängde bestämt med dragkedjan så den ryckte till i mig.

  • Dunsen har en naturlig förklaring, menade hon. Jag skrämmer bara upp mig sade hon och satte på sig sin pannlampa. Det är bara typiskt att det är mörkt och klassiskt att man ska bli rädd på sådana här ställen.

Jag tog på min motvilligt och kände mig lurad. Inte sade Fanny att det skulle vara ett sådant ställe. Men Fanny brukade bryta sig in i övergivna lokaler men aldrig platser som det här. Jag följde bara med då jag inte hade något att göra direkt ikväll. Och vara med Fanny brukade vara intressant men när jag såg henne gråta så.. hon har aldrig reagerat så innan. Tankarna snurrade om den gula koftan men jag avbröts när hissen längst bort tändes och stelnade till. Nu kände jag mig rädd på riktigt.

  • Fanny? sade jag utan att få något svar. Jag tittade mig om och insåg att hon var utom synhåll. För fan Fanny! Ropade jag och kände mig fånig som låter mig luras av hennes spel. Det är inte kul, och om målet är att skrämmas så lyckas du. Ja du har vunnit!

Min ord ekade i korridoren medan jag sakta gick mot hissen. Det måste vara ett trick, tänkte jag. Men ändå släpptes inte min magkänsla om att jag inte borde gå in. Korridoren var inte mer än 50 meter ungefär men sträckan kändes så lång. Jag gick långsamt fram och släckte pannlampan för att spara batteriet. Ljuset från den lilla hissen som knappt var en kvadratmeter så stannade jag en meter ifrån. När jag tog mod till mig och samma ögonblick som jag kikade in genom det lilla smutsiga fönstret så föll en blodig kropp ner från hisstaket i en snara. Jag for baklänges. Skrek till Fanny att om det här var ett sätt att skrämma mig så är vi inte vänner mera. Jag sprang till dörren men fick inte upp den. Jag skrek och sparkade på dörren.

Jag upptäckte att mina händer var blodiga, inte för att jag var skadad utan på fönstret stod det, skrivet i blod. Det jag kunde tyda så var det exakt samma citat som Fanny hade sagt för en liten stund sedan. “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”. Jag började gråta. Fanny kunde omöjligt tagit tröjan utan att jag hade märkt det och nu var hon borta. Hon har ju förlorat en ägodel och… jag vände mig om.

  • Det får inte vara Fanny, mumlade tyst när jag gick mot hissen. Skakande och med en enorm ångest så kom jag närmare hissen. Mina ben ville inte men jag visste att jag var tvungen. Hissen var fortfarande tänd och jag måste se vad eller vem som hängde där inne. Det hade börjat rinna blod ur hissdörren och när jag tittade in genom fönstret bröt jag ihop och hamnade på golvet. Mina rosa jeans färgades röda vid knäna. Det var Fannys blod. Jag satt som förstenad och insåg att jag måste hitta en annan väg ut. För oavsett vem som dödat och flått min bästa vän så var mördaren och jag i samma byggnad.

Fortsättning följer…
Novellen är skriven av Suzanne Philipsen 2018-10-26

Att lära sig att kommunicera

Kommunikation.
Ett krångligt ord att stava men så viktig i vår vardag. Kommunikation eller om man föredrar att använda prata istället eller kanske uttrycka sig verbalt? Oavsett vad så kommer jag skriva om att det är otroligt viktigt att kommunicera.

Att prata och berätta samt att bearbeta saker och ting är otroligt hjälpsam men jag själv föredrar egentligen skrift men upptäcker mer och mer att uttrycka sig verbalt ger mer inlevelse och förståelse. För tänk dig en sms-konversation, hur mycket som kan misstolkas. Ord som man skriver fel eller telefonen ändrar automatiskt ett ord som kan göra en hel del skada. Det är så lätt att skicka ett hjärta till svar, men är det egentligen ett svar? Det kanske beror på men ett hjärta kan betyda så mycket. Jag bryr mig, jag älskar dig, en kram eller jag finns här och så vidare. Det är så lätt att trycka på hjärtat när man inte vet vad man ska skriva och jag gör samma sak själv. – Gör du ett hjärta när du pratar med någon?

Så mycket som kan fejkas via sociala medier på olika sätt. Du kan dölja dina känslor, du kan bli missuppfattad eller rent av ignorerad. Jag har lagt upp denna sms-konversationen innan (detta inlägget) men visar det igen för det är ett tydligt men märkligt exempel.

sms1

Denna sms-konversationen är från dagen jag blev inlagd. Personen ifråga skämtade i situationen men det passade inte alls. När jag blev inlagd orkade jag inte prata med henne samma dag men svarade på sms:et.

sms2

Det känns lite som att missförstånd lätt uppstår. Det tolkas fel eller du vet inte ens om personen menar det. Självklart kan detta ske genom direktkontakt med en människa du samtalar med, men du har större chans att uttrycka eller förklara för personen direkt om det blir fel. Så kallat att rädda situationen direkt.

Tankarna går åt att jag personligen upplever att kommunicera direkt med personen är av erfarenhet. Det är en väldigt liten och kort men berikad. Jag tog tag i det där jag skrev om i förra inlägget om att det inte alltid är lätt att skydda sig själv. Jag tog modet och satte mig bredvid honom när han var ensam och förklarade hur jag kände, hur rädd jag är och att jag verkligen bryr mig. Jag var inte långt ifrån mina tårar, min röst darrade lite men det hela slutade med att vi kunde skratta och vara som vanligt igen.

Jag kände mig stark, modig och ansvarsfull. Istället för att skicka det där sm:et som jag övervägde faktiskt. Så tog jag det face to face så säga och det innebar att han såg mina reaktioner, såg mina känslor och jag kunde se att han att han lyssnade och tog mig på allvar. – När han sa till mig att han fått sig en tankeställare så såg jag att han menade det och jag var tydlig med hur rädd jag är att förlora honom, att han betyder mycket för mig och därför reagerade jag så häftigt.

Hur upplever du med kommunikationen? Är du mer verbal eller skriftlig? Har du några tips eller idéer? Dela med så

Födelsedag

Imorgon fyller min mamma 53 år. Jag är hemma och firar henne idag samt träffar katten och hunden min, så mysigt!

Presenten tyckte jag var så roligt då hon (såklart) spelar golf. Jag såg att hon blev glad och det värmer.

Och lite lyxigare frukost med donuts är ju inte fel.

Mys med katten och bus med hunden.

Så detta var min lördag. Hur var din?

Det är inte alltid lätt att skydda sig själv.

Under min uppväxt så fanns det en person i mitt liv som mer eller mindre pratade om självmord konstant. Personen ifråga hotade med det då och då men kom aldrig till att hen gjorde det, förutom en gång men polisen kom när snaran var upphängd. Tack och lov så lyckades hen aldrig göra det även fast min rädsla att förlora den personen jag skriver om. Jag mådde inte bra av detta, jag fick tvångstankar som att ringa otroligt ofta så att hen levde. Det var inte förrän i vuxen ålder jag aktivt vågade ta avstånd. Jag umgås inte med denna person idag men spåren hen satte i mig, den rädslan jag levde med varje jävla dag. Den rädslan att ”överge” personen för att den ska ta sitt liv – Är något av det svåraste jag gjort. Men personen ifråga lever och jag lever ett liv utan hen. Men även om det ”bara” har varit hot så kan man aldrig veta. Det är inte sant ”att den som talar om självmord kommer inte att begå självmord” – Det är fel men det hör inte detta inlägget till.


20168Att vara inlagd på en psykiatrisk-avdelning är tufft, både som patient och medpatient. Jag och en annan man på avdelningen har varit här ungefär lika länge. Men i måndags kom jag på mig själv – Jag orkar inte mera.

Personen i fråga mår väldigt dåligt, vilket inte alls är konstigt här men jag måste erkänna att jag klarar inte av att… vi tar det från början om vad som hände i måndags. Min vän skulle till ett annat sjukhus för att undersöka sig. Jag kände oro över att läkaren låter honom åka själv i taxi och sedan med en anhörig. Men det kan jag inte styra över.

Men det hände igen, som förra gången. Han drog och kom tillbaka med polisen. När jag såg att han var på avdelningen igen blev jag lättad (jag visste ju  inte vad som hade hänt då) men jag märkte tydligt frustration och han ville verkligen inte vara kvar här. Vilket i sig inte heller är helt ovanligt.

Han satte sig i köket tillslut och jag tog en kopp kaffe och satte mig mittemot honom. Jag sade till honom att jag var glad att han var på avdelningen trots att jag märker att det är svårt. Mittemot mig sitter en person, som jag anser som en av mina vänner och mår så jävla dåligt. Han berättade om vad som hänt och om de inte hade stoppat honom…

Jag avbröt. Jag tittade in i de totalt förstörda ögonen och frågade om han verkligen har bestämt sig. Om han nickade eller svarade vet jag inte men jag reste mig och sade att jag inte kan vara vän med någon som är död.


Vi talade inte mer den dagen. Vi har knappt talat med varandra alls men han sade till mig på tisdags kväll att han tyckte att det va jobbigt att jag var arg på honom. Men jag är inte arg, genom ett samtal jag hade med min CM så kom vi fram till att jag var rädd. Till personen sade jag att jag är frustrerad.

Jag vill inte leva så igen. Vara rädd om personen lever eller inte. Jag klarar inte av att se det, höra det eller vara med om rädslan igen.

Någon dag, nu eller i framtiden så måste jag prata med honom och förklara men just nu är det inte läge, jag måste ju veta att han lyssnar. För just nu, är världen för mörk för att höra något annat. Jag vet det, jag har varit där och trillar tillbaka ibland så jag kan inte klandra honom för det men jag kan skydda mig själv.

En personal sade till mig igår att jag var modig och hade tagit ett vuxet beslut. Det kanske är sant men mest av allt – Jag vill inte tillbaka till den rädda tiden, dagligen. Jag måste skydda mig själv och om det här är det rätta sättet, då får det vara så.