Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Att lära sig att kommunicera

Kommunikation.
Ett krångligt ord att stava men så viktig i vår vardag. Kommunikation eller om man föredrar att använda prata istället eller kanske uttrycka sig verbalt? Oavsett vad så kommer jag skriva om att det är otroligt viktigt att kommunicera.

Att prata och berätta samt att bearbeta saker och ting är otroligt hjälpsam men jag själv föredrar egentligen skrift men upptäcker mer och mer att uttrycka sig verbalt ger mer inlevelse och förståelse. För tänk dig en sms-konversation, hur mycket som kan misstolkas. Ord som man skriver fel eller telefonen ändrar automatiskt ett ord som kan göra en hel del skada. Det är så lätt att skicka ett hjärta till svar, men är det egentligen ett svar? Det kanske beror på men ett hjärta kan betyda så mycket. Jag bryr mig, jag älskar dig, en kram eller jag finns här och så vidare. Det är så lätt att trycka på hjärtat när man inte vet vad man ska skriva och jag gör samma sak själv. – Gör du ett hjärta när du pratar med någon?

Så mycket som kan fejkas via sociala medier på olika sätt. Du kan dölja dina känslor, du kan bli missuppfattad eller rent av ignorerad. Jag har lagt upp denna sms-konversationen innan (detta inlägget) men visar det igen för det är ett tydligt men märkligt exempel.

sms1

Denna sms-konversationen är från dagen jag blev inlagd. Personen ifråga skämtade i situationen men det passade inte alls. När jag blev inlagd orkade jag inte prata med henne samma dag men svarade på sms:et.

sms2

Det känns lite som att missförstånd lätt uppstår. Det tolkas fel eller du vet inte ens om personen menar det. Självklart kan detta ske genom direktkontakt med en människa du samtalar med, men du har större chans att uttrycka eller förklara för personen direkt om det blir fel. Så kallat att rädda situationen direkt.

Tankarna går åt att jag personligen upplever att kommunicera direkt med personen är av erfarenhet. Det är en väldigt liten och kort men berikad. Jag tog tag i det där jag skrev om i förra inlägget om att det inte alltid är lätt att skydda sig själv. Jag tog modet och satte mig bredvid honom när han var ensam och förklarade hur jag kände, hur rädd jag är och att jag verkligen bryr mig. Jag var inte långt ifrån mina tårar, min röst darrade lite men det hela slutade med att vi kunde skratta och vara som vanligt igen.

Jag kände mig stark, modig och ansvarsfull. Istället för att skicka det där sm:et som jag övervägde faktiskt. Så tog jag det face to face så säga och det innebar att han såg mina reaktioner, såg mina känslor och jag kunde se att han att han lyssnade och tog mig på allvar. – När han sa till mig att han fått sig en tankeställare så såg jag att han menade det och jag var tydlig med hur rädd jag är att förlora honom, att han betyder mycket för mig och därför reagerade jag så häftigt.

Hur upplever du med kommunikationen? Är du mer verbal eller skriftlig? Har du några tips eller idéer? Dela med så

Födelsedag

Imorgon fyller min mamma 53 år. Jag är hemma och firar henne idag samt träffar katten och hunden min, så mysigt!

Presenten tyckte jag var så roligt då hon (såklart) spelar golf. Jag såg att hon blev glad och det värmer.

Och lite lyxigare frukost med donuts är ju inte fel.

Mys med katten och bus med hunden.

Så detta var min lördag. Hur var din?

Jag måste få berätta…

Vill varna för ätstörningstankar och bitar av självdestruktivitet. Inga stora inslag men har du bekymmer och svårt att hantera så rekommenderar jag att du slutar läsa här. Men för att få er att förstå så var vissa detaljer nödvändiga. Nu är valet ditt.
Jag var den du oftast ringde först för att berätta saker, på ont och gott. Du fick mig att le efter varje regn och åskskur. Du stöttade mig och motiverade mig till att våga. Klart att jag ibland blev otroligt besviken på dig när du ifrågasatte min medicinering samtidigt när du påstod att mina diagnoser inte stämde, kunde jag nästintill känna mig kränkt men vi vandrade oss ur det. Det kom inte så mycket på tal längre och du var den jag kunde prata med om allt, om jag så ville.

Du fick mig att känna mig värd någonting när du frågade mig om råd om olika saker. Du fick mig att

känna tillit när du ringde mig först och främst. Även om det ibland var något lätt eller något otroligt svårt.
Jag önskar nu i efterhand att jag inte hade fått det samtalet om vad som hänt. Hade jag vetat hur de två kommande åren skulle bli, så vet jag inte om jag hade vågat vandra vid din sida så troget.

Den X jag kände var glad, brann för barnen som bodde hos henne och vi hade bra kontakt trots att jag hade flyttat ifrån er till min första lägenhet. Hon kunde bli småtokig på sin man.. du var alltid så ärlig, berättade om i princip allt. Fram till den dagen jag fick samtalet.

Jag minns inte hur du lät i telefonen direkt men månaderna efter var du helt förstörd. Jag vet att vi

gick många promenader ihop samt hunden min. Du hade på dig solglasögonen, även om det inte behövdes. Jag förstod varför och dina ögon var helt söndergråtna, du var förtvivlad för att din man blev falsk anklagad och de tre barnen som bodde hos er togs ifrån dig. Socialen tog flickorna ifrån er och placerade hem dem, trots de knappt fick besöka sina anhöriga i vanliga fall. Men socialen verkade glömt det, och hanterade denna situation under all kritik.

Du som aldrig ätit antidepressiva förut eller i form av sömntabletter fick under en senare tid, när du

insåg att du behövde dem, medicineras. Dina ögon var mer livlösa, hade svårt för våra skämt som du alltid skrattar åt, du slutade att fota upplevelser, du glömde saker och du sjönk längre ner in i din PTSD. Jag saknade dig djupt – Du var förändrad.

Samtidigt som jag var sjuk, som ingen annan visste vid det tillfället. Jag kämpade så för att orka för

dig och lyssnade på alla ord tills jag plötsligt kom på mig själv att jag inte mindes vad du hade sagt. Jag förstod inte eller ville inte förstå att jag hade näringsbrist. Medan jag sjönk in djupare in i ätstörningen och mer självdestruktivitet så fortsatte jag finnas där för dig, för mig betydde du så otroligt mycket för mig.

Som jag hade slitit för att få den kommentaren. Äta mindre, träna för mycket samt mycket laxering.
Men kommentaren kom. Glad som ett barn ska vara på julafton. Äntligen sade någon och såg att
jag hade gått ner i vikt. Jag trodde inte att jag kunde bli lyckligare då men att allt gick ner i mörkret
men jag förnekade det för mig själv.
På något sätt kom du på fötterna igen. Du och din man byggde ett hus i stan och efter lite mer än ett
år var två av tjejerna tillbaka och din man var helt frikänd. Jag gick in till stan och förbi när ni grejade
med husbygget. Det var ungefär en mil in till stan från där jag bodde. Jag gick ofta och cyklade och
handla i stan. Men en sak, som jag aldrig sade till dig, är att jag hatade ditt/ert nya hem. Jag hatade
att se utvecklingen av huset, var inte så intresserad av ritningar men spelade med för jag såg att du
började känna hopp igen. – Det var det viktigaste för mig. Att få se dig leva upp och fokusera på din
hälsa igen.
Du började må bättre och jag gick raka motsatsen till att må bra. Men kommentarer som att
“vad fin du blivit”, “det måste väl vara kul att köpa kläder på den vanliga avdelningen?”
eller som den bästa “du bör nog inte bli tunnare nu, jag vill ju ha kvar dig”. Du sade ofta till
mig “att du inte visste om du skulle v
ara glad eller ledsen, för nu när du kände till ätstörningen

så tyckte du att jag var fin nu, men du förstod att jag inte är sund”.
Jag minns inte exakt men jag vandrade många promenader till ert nya hem, eftersom huset blev
försenat så började ni med tomten istället. jag stannade ofta till men jag började gå andra rundor för
att jag hatade stället. Hur jag än försökte, kunde jag inte gilla dig. Inte efter hur din man behandlade
mig som överviktig. Du ville skiljas men drog tillbaka det, du stod knappt ut med honom ibland och
jag tål inte honom. – Är det så konstigt att jag inte ville komma dit?

Människor accepterade mig. Ifrågasatte inte vad jag åt inför människor och kanske till och med tyckte jag behövde äta lite till. Jag var något. Jag är fin. Jag kan äta saker utan att någon tittar snett.

Jag var duktig och en del människor slutade skämmas när de var med mig. Jag blev lättad men
samtidigt arg. Förbannad över att vara accepterad genom utseende. Jag var arg på din man, jag
tyckte inte om hans kroppsideal över hur man ska se ut längre. Jag blev rosenrasande ibland när jag
upptäckte att nu duger jag, det är inte personligheten i grunden utan utseendet.
Det gör mig än idag förbannad. Vi sågs mindre X, jag gick inte promenaderna till ert nya hus, delvis
ville jag inte och samtidigt var jag så utmattad. Du tjatade att jag skulle komma dit (att jag skulle vandra),
och ibland kunde du erbjuda skjuts men varje gång jag var där så ville jag bara hem till mig själv igen.

Jag ville inte se din man, jag ville inte ha med honom att göra efter eller under tiden som ni flyttade.
Han ringde min mamma och sade till henne att jag inte får ringa så mycket, att Kerstin inte orkade det.
Han klankade ner på mig och min mamma blev otroligt arg på honom och hon lyckades få sista
ordet. Mamma satte sig i bilen och körde till mig för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag fick
veta vad som sagts.

Det “komiska” i det hela, när X:s man ringde min mamma, så ringde X mig. och erbjöd sig att
hämta mig för jag mådde inte så bra, men jag sade nej så det blev inget med det. När mamma
berättade om samtalet med Anders så bröt jag ihop, varför sade inte Kerstin någonting? Jag grät,
jag var arg men mest var jag besviken. Varför sade hon inget? Frågan ekade i mig. Vi hördes av
kanske fyra gånger om dagen om minst två gånger om dagen innan hennes man ringde min mamma.
X sade att jag alltid fick ringa och sade aldrig ifrån, så jag blev paff.

Jag frågade X om hon kände till samtalet men hon förnekade det. Sen frågade jag om han hade
sagt till henne under gårdagen, när han svarade på hennes mobil, att jag inte mådde bra och att hon

skulle ringa mig så fort hon kunde. Men det hade han inte sagt. Det fick vara droppen!

Jag hatade det nya hemmet och jag vägrade se hennes man. Efter det samtalet till min mamma
kanske vi pratade två gånger i veckan och jag ringde aldrig.

Varje samtal var kort, hennes man kommer snart, hennes man är i trädgården och kommer han
in så lägger hon på. Blev hon rädd för honom eller hade han rätt? Att X inte orkade. Varför kunde
hon inte säga det direkt till mig då? Att höra från en tredje person blev så förvirrat och där satt jag
i min lägenhet och fick panikångest efter våra små, korta samtal. Vi gled isär, jag var några fåtal
gånger och hälsade på men jag vägrade träffa hennes man efter det han gjorde emot mig.

Tro mig, jag försökte verkligen att gilla det nya hemmet och kanske hade jag gjort det om inte han
fanns där. Men jag kunde inte, jag avskydde det. Det kändes som huset drev isär oss, jag kom inte
förbi längre, träffade henne sällan.

X frågade ofta om jag inte kunde komma förbi när jag ändå gick så långt men jag valde andra vägar,
tvångstankarna att ut och gå mitt i sommaren och natten gjorde att jag var ute redan klockan fyra på
morgonen. På ett sätt var det fantastiskt, jag fick vara med när Sverige vaknade. Bilarna som kom
rullande klockan sex på morgonen och sedan soluppgången tog jag alltid kort på, så vackert var det
men det värsta var, jag var så sjuk.



Tillslut orkade jag inte gå, jag undvek att träffa X och sade sanningen till min terapeut. Att jag inte åt,

att jag tvångsmässigt vägde mig flera gånger om dagen och promenaderna. Att jag ibland åt och
spydde eller laxerade. Att vissa dagar åt jag ingenting eller kanske bara en frukt. Jag tror inte att
någon förstod, speciellt inte X när hon tjatade om att vi skulle gå promenad ihop. Jag valde kortare
vägar med hunden och såg till att alltid göra något som att städa eller annat som kunde förbränna.

Min terapeut såg till att jag fick träffa en ätstörningsspecialist och han sade att jag var ute på väldigt
hal is. Båda instämde på det och de var rädda att jag skulle ramla ihop, att organen skulle sluta
fungera och så vidare. Jag började äta lite men mängden kunde man alltid diskutera men jag fick
även näringsdrycker så jag skulle få i mig något iallafall. Jag gjorde som jag ville och ibland straffade
jag mig själv hårt med självdestruktivitet men det som fick mig att börja äta igen var mina älskade djur.

Det var när jag blev inlagd för nästan ett år sen som jag och X mer eller mindre avslutade våran
relation. Samma dag som jag hade så mörka tankar men sedan sökte till mobila teamet, för att min
suicidrisk var så hög, bestämde dem att det är bäst att lägga in mig.

När jag stod och funderade på hur jag skulle göra, jag ville inte lämna mina djur men jag orkade inte
må dåligt. Då ringde det i min telefon och jag såg att det var X men jag orkade seriöst inte att svara,
vad skulle jag säga? Jag skrev istället.

Våran smskonversation såg ungefär ut såhär:

 
 
 
 
 
 
(Även om jag vet att hon skämtade så såg jag ingen humor i det hela, om minst två timmar skulle jag vara på mobila teamet men skrev inget om det, tror jag). Jag blev inlagd och än är jag kvar. Jag skrev ännu en gång till henne.

 

 

Allt är ungefärligt. Vi skrev mer och pratade i telefon och hon sade att hon inte tänkte åka och träffa

mig nu när hon är den nya X, men sade att det gamla X hade kommit direkt. Jag blev såklart
förtvivlad. Jag förlorade min pojkvän på grund av inläggningen, visst var han inte bra för mig men
ändå. Jag gjorde ett avslut med X. Skrev att jag inte orkade med hemlighetsmakeriet med hennes
man och kan hon inte hälsa på så så kan det va. jag vet inte vad jag skrev men det enda jag fick tillbaka var ett hjärta.
Jag vet inte än idag var det betydde, men jag vet att jag inte vill ha med X att göra igen. Trots hur
mycket hon hjälpt mig och funnits där så kan hon inte behandla mig hursomhelst heller. Det är tufft
men livet är det och kommer nog alltid vara det. Även om solskenet fanns där och finns än.

– Att släppa taget om sin bästa vän –

Något av det svåraste jag kan komma på nu är att vara ”tvungen” att ta avstånd av en vän. Hon betyder så mycket för mig men hennes bekymmer tynger mig när jag redan är i skiten. Jag kan inte stötta henne, jag räcker inte till och det får mig att känna mig misslyckad.

 

Skrev till henne att hon är en underbar människa, för hon har verkligen varit min vän, varit och besökt mig här men när hennes oro blir så påtaglig på mig så fixar jag inte det, vilket får mig att känna mig värdelös och blir självdestruktiv. Det är absolut inte hennes fel, inte mitt heller utan just nu finns inte energin mellan oss för att orka. Jag sörjer, jag är ledsen för jag har inte många vänner och hon var en av mina bästa vänner, hon är den enda vännen som har hälsat på mig på sjukhuset och det bevisar att hon bryr sig.
Jag tror att jag sårade henne djupt men någonstans tror jag att vi båda förstår att just nu funkar det inte, men det smärtar ju inte mindre för det. Jag kommer alltid att hälsa på henne när vi ses, vara trevlig och självklart prata med henne om vi ses ute i samhället. Kanske en dag när tiden är inne så kan vi finnas där för varandra. För det är ett tomrum men jag måste tänka på mig själv och jag måste fokusera för att komma härifrån.
Om du läser detta min vän, så ska du veta att du fortfarande betyder mycket och kommer alltid att göra.

Vad är det som är attraktivt?

Vad är det dem ser?
De hör av sig, de säger att jag söt och attraktiv. Även om det är mer än ett år sen så är fortfarande
någon som hör av sig från någon dejtingsida. Kanske så borde jag bli smickrad och glad. De flesta
är väldigt tåliga och när de accepterar att jag “bara” vill jag chatta så verkar det mer okej, jag känner
mig respekterad.
 
Dessvärre nätdejtade jag förra sommaren och de flesta ville träffas väldigt fort. Jag kan vara rätt
impulsiv med saker och har svårt att vänta, vilket var till min större olycka. Det krossade mig och fick
mig att känna skam. Så efter det så lade jag ner det, för jag gick in i ett förhållande som krossade
min självkänsla. Det är en av många faktorer som fick mig att må så dåligt så jag hamnade här påm
sjukhuset. Inbillad lycka är seriöst värdelöst.

Du är den viktigaste personen i Ditt liv.

Det har varit otroligt turbulens runt om mig nu på senare tid. Jag har verkligen inte varit på topp men på något sätt så överlever jag, men hur jag ska stå ut att dela rum två veckor till, är otroligt svårt. Personalen ska prata med enhetschefen om att det inte funkar men det har sagt det förr men jag hoppas verkligen för min och den andra kvinnans skull att de särar på oss.. ingen av oss mår bra av det här.

Men i dagens inlägg tänkte jag att skulle ge er lite smarta tips som kan hjälpa dig att slappna av och ta hand om dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv.

  • Eftersom jag började med att skriva att du är den viktigaste personen i ditt liv så vill jag ge dig ett råd att ta hand om dig själv. Du kan till exempel unna dig en spadag med massage, ta en dusch, fila fötterna och smörja in dig med någon skön bodylotion. Köpa den där jackan du spanat efter eller träffa en vän som hitta på något roligt ut. Att ställa sig framför spegeln och ge dig en komplimang. – Det förtjänar du!
  • En av det bästa sakerna jag personligen kommit på är att inte använda mobilen i sängen innan sovdags. Jag ställer ofta in musik på min bluetooth-spelare men jag spelar inte spel eller kollar facebook när jag väl lagt mig ner. Stänger ner den på ljudlöst men ibland kan jag bara stänga av ljuden på spelen, för mobilen är det enda man kan nå mig på och är det någon som måste få tag på så är det en fördel. Men annars, ljud av!
  • När du står framför spegeln och borstar tänderna/tvättar ansiktet/sminkar dig så kan du säga något positivt till dig själv. Att ge sig själv en snäll kommentar kan underlätta och få en att må bättre. Ge dig själv ett leende det kan koppla må bra hormoner till hjärnan.
  • Lyssna på din kropp, är du trött en dag så är det okej, det är okej att inte orka träffa någon efter skolan/jobb/praktik eller vad du gör i din vardag. Orkar du så är det okej, men orkar du inte så är det också okej. Va inte dömande mot dig själv, för det är ingen som tackar dig när din ork tar slut.
  • Jag brukar tänka i värderad riktning istället för mål. Ett exempel, du sätter upp ett mål om att du ska kunna springa en kilometer inom en viss tid men du lyckas inte, oavsett hur du försöker. Oftast känner man sig lätt misslyckad. Men en värderad riktning så är vägen inget mål, det finns inget krav, du kan ta det i din takt. Inte bestiger man ett berg rakt upp, du måste gå omvägar, vila och fundera. Du kommer fram men i din takt. Hellre långsamt än inte alls.
  • Att sätta ribban för högt, är jag personligen väldigt bra på, men det är inget jag mår bra av, tvärtom.. jag känner mig värdelös, eller misslyckad osv.. Alla kan inte vara bäst/snabbast eller klara allting problemfritt. Ge dig ett lägre krav så kan du eventuellt öka senare men bara om det känns bra.
  • En vänlig gest som att ge någon en klapp på axel, ett leende, öppna dörren till någon eller hjälpa någon av bussen. Kanske märker du att kunden bakom dig i kassan har lite varor eller är stressad för att hinna med bussen till exempel, låt den gå före om du själv har tid.
  • En halvtimmes promenad om dagen brukar räcka att gå varje dag, självklart kan du gå mera men bor du nära till ditt jobb/skola så kan det räcka. Du får (tex) en 20 minuters promenad till och från skolan/jobb. Där fick du in dina 30 minuter och lite mer, vardagsmotion är saker vi inte alltid tänker på men den behöver inte vara jobbig. Ta på dig headsetet och lyssna på musik/podd. Eller ta en promenad för att rensa skallen, en bensträckare innan sovdags kan göra din nattsömn mycket bättre!

Lyckad Permission

Vad överraskad jag blev när jag såg hur mycket ni uppskattade klädtipsen. Kul att det uppskattas, kommer göra fler sådana inlägg då det verkligen var uppskattat. Vill du ha tips om något annat? Skriv gärna så kanske jag kan hjälpa dig men frågor om smink och håruppsättningar får jag låta någon annan hjälpa er med.

Idag var jag på permission med personal M. Vi åkte till Jysk och vad jag fyndade! Den lilla byrån (påminner om nattduksbord) kostade 200 då det var ett skyltexemplar och ifrån början kostade den 649 kronor. Så fem hundra spänn för två förvarings byrå var som hittat. Plus att skyltexemplaret var redan ihop skruvat.


Puzzel fick vara i skuggan men idag var det ”bara” 22 grader vid tio-tiden, men det var skönt. Och det finaste man har sätter man på bordet. Trött men glad kille.


Sammanfattningsvis har dagen varit bra och jag har fått mycket gjort hemma samt mycket tid till hunden 🙂

Jag vill hem – Men när kommer det bli?

Idag var vi uppe på Mösseberg igen vid campingen och trots att vi åkte iväg halv nio så visade temperaturen redan tjugo grader. Vi gick en kortare promenad och sedan doppade vi fötterna i vattnet och Puzzel fick en liten simtur. Kanske inte populärast när han ska in men lättad av att vara svalkad blev han nog allt.
 Japp, jag har badat (:
 Min duktiga kille, var skönt att få svalka sig själv med. Mamma var med och vi hade filt och matsäck med oss. Mysigt i skuggan och runt om badade barn och tjoade och Puzzel var så duktig och sade ingenting. Stoltare för varje dag blir jag ❤
Jag vill bara hem nu.
Jag vill bara bli frisk.
Jag vill inte ha ätstörningar mer.
Jag vill inte lida av psykisk ohälsa.
Jag vill må bra och klara av att leva.
Jag vill finna orken men vart tog den vägen?