Tror du bara på logiska förklaringar?

Jag har alltid tyckt mer eller mindre att det är spännande och lite läskigt att höra om paranormala saker, spökberättelser, oförklarliga saker som händer. Jag skulle nog säga att jag är typen som är öppen. Jag lyssnar gärna på de logiska förklaringarna samt de oförklarliga saker också. 

Jag tänkte faktisk dela med mig om en rätt oförklarlig grej som hände mig när jag hade praktik på ett äldreboende den sommaren jag fyllde hela 17 år. Jag hade nyligen blivit utskriven från det behandlingshem jag varit på i 17 månader och skulle efter praktiken flytta till ett familjehem.

Jag har inte berättat det för många, jag har mest viftat bort det men nu har jag lyssnat på många olika podcast om saker som inträffat och börja fundera lite men för att ni ska förstå så kommer den ner kortade versionen av mina praktikdagar.

En dag jobbade jag som vanligt och fick höra att en av de boende, låt oss kalla henne Elsa, bodde där. Jag förknippade henne sedan med att vi bott grannar under min uppväxt, vilket var lite intressant men jag hade ingen större kontakt med henne som liten.

Hon var väldigt beroende av oss personal så hon inte kunde röra sig mer än lite lätt med händerna. Hon satt i rullstol och var gammal och kunde inte prata. Så när jag satt ibland och matade henne så kunde Elsa peka på glaset om hon ville dricka eller om hon ville ha något speciellt. 

Men en morgon kom beskedet, hon hade somnat in framåt morgontimmarna. Jag tog hand om köket, kokade gröt och dukade fram och kände sorg men mest medlidande för de anhöriga. Trots vi varit grannar och jag var med hennes sista veckor i livet så var hon ganska främmande för mig.

Men till det som jag inte riktigt kan förstå, det som hände. Jag serverade frukost och fick mata en annan boende, vi kallar henne Hanna. Medan jag satt och matade henne så helt plötsligt kändes det som att någon tog sitt finger och tryckte in i min ryggrad. Jag hade skeden i Hannas gröt men jag åkte hukande över bordet och hon tittade med stora ögon på mig. Dessvärre kunde inte heller Hanna tala, de flesta var väldigt gamla och hjälplösa.

Jag fortsatte mata henne men jag vet vad jag kände, jag vet att jag trycktes framåt och jag vet att Elsas enda sätt att kommunicera var att peka. 

Ja, jag tror ärligt att det var Elsa, att hon sade hejdå på sitt sätt. Kanske det var någon reflex min kropp gjorde eller fick något ryck som kroppen får ibland. Men två saker är jag säker på. Hon hade somnat in när det här skedde och det har aldrig hänt igen efter det.

Ja, vad tror du? Kroppen som spökar eller tror du att det var något annat som spökade? Har du upplevt något liknande? Dela gärna med dig av dina åsikter.

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

”… ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv”

Stödsamtal ställdes nästan in på grund av personalbrits för en patient men de ordnade det iallafall tillslut. Promenader dras in (enstaka gånger men också hänt av personalbrits). Tio-kaffet har chefen bestämt att det inte ska vara något till kaffet (vad tusan hände med att man ska äta var tredje timme, som till exempel frukt). ?!


rsgDet är tre personal på kvällen varav en sjuksköterska. Två vårdare i regel och en sjuksköterska på kanske på 16 personer eller om det är överbelagt ännu fler. Tänk på att det är en akutavdelning för psykiatriska besvär. Många mår väldigt dåligt och är en fara för sig själv eller andra också ibland. Ibland är det så rörigt och det hinns inte till med samtal på kvällen hörde jag i matsalen häromdagen, hon sade till patienten att samtalet får tas på dagen. Nu vet jag inte alls vad det gällde men jag reagerade starkt, men sade ingenting för det är lönlöst.

På mindre än fyra dagar har jag hört att två av mina närmare medpatienter har blivit illa behandlade. Av två olika sjuksköterskor har det var för sig hört att ”de ska sluta göra sådana saker, för det finns faktiskt dem som går från tanke till handling”. Detta är översatt av mig för jag vill inte nämna någon eller peka ut någon. Men båda patienterna känner sig inte tagna på allvar. Att de inte blir tagna på allvar och en av dem uttrycker att de inte har någon att lita på på avdelningen. Detta skär i hela mig, det känns så fel och det är fel.

Det känns som jag riktar mycket kritik mot psykiatrin nu men den är befogad och den skrämmer mig. Patienter som blir skuldbelagda när de gör något allvarligt att de ska tänka på att de gör andra patienter oroliga? Men vi är ju här för vi BOKSTAVLIGEN är farliga för oss själva? Eller missade jag något där? Är det konstigt att personer inte tänker på någon när man inte orkar mer?  Inte har jag gjort det men ingen har sagt till mig att ”jag ska tänka på de andra”. Jag har gjort saker som krävs ambulans och de patienter som sett det, hur mår de? ”Vissa får särbehandling” fick jag höra igår. Jag beklagar om det är så, jag kan inte hjälpa.

Enligt en personal fick jag höra att ”om han fick bestämma hade jag varit ute för länge sedan”. Hur tolkar jag det? Att han tycker att jag inte behöver vara här och tar upp en vårdplats? Är till besvär? Att han inte tar mig seriöst för ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv i mig. Kanske du kan det?

Jag vill avsluta med att det finns personal som är helt underbara mot mig och tar mig på allvar och verkligen bryr sig om oss patienter men avdelningen är under stark kritik. blogg

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Den tiden är förbi

Har du legat i din säng och önskat att du förstår var din olust kommer ifrån? Att du funderat men inte finner orken till att fortsätta? Men du vet inte vad det är, det är då det är svårt. Jag har inte kunnat de senaste dagarna förstått vad tomrummet i bröstet har varit. Det var ett tomrum men i den låg orsaken till den hemska ångesten och varför. – Tårarna rann, någonstans lättade det men det gör inte allt okej bara för det men att veta varför jag mår dåligt är en stor fördel.

Jag har varit här i över ett år, det är tragisk nog. Men ett år betyder också att Tant K inte har hört av sig sen min inläggning. Jag kanske bad om det, jag vet inte… jag kommer inte ihåg det. Men allt jag minns var hennes förändring.

K var en fantastisk person som räddade livet på mig, iallafall på sätt och vis. Hon var envis, brann för att vara familjehem och vi passade så bra ihop. Jag var den första hon ringde (när jag flyttat därifrån) när något var svårt eller lätt. Hon skämtade, fotade minnen så jag kunde bli galen men hon ville visa anhöriga till barnen vad som hände och ha i sitt eget fotoalbum. – Unikt, vill jag säga.

Hon var en person jag såg upp till, jag beundrade hennes engagemang något enormt till att hjälpa andra samt att inte tappa tron. Hon trodde alltid på mig, sade att jag var stark och påpekade min envishet gång på gång. – En gång sade jag till K att hon får inte dö ifrån mig och hon kramade om mig. Hon släppte sedan taget om mig och log. – Du vet att de jävligaste lever längst? Så mig, slipper du inte så lätt.

Jag vet ju egentligen om att hon en dag kommer dö ifrån mig. Men att våran relation skulle sluta såhär, det hade jag inga tankar om, överhuvudtaget. När K, förändrades efter anmälan mot hennes man och barnen togs ifrån henne på det sättet som socialen gjorde, så tror jag att en del av Tant K också dog. (läs här om du missat, eller vill uppdatera dig).

Hon definierade sig som den gamla K innan anmälan och efter, när barnen kom tillbaka efter något år som den nya K. – Jag frågade min terapeut om det är vanligt att man definierar sig så. Han sade till mig att det förekommer men att enligt honom är det inte så vanligt. – Har du hört någon definiera sig så? 

Min fina älskade K, försvann på ett sätt som är svårt att förklara för någon. Men det hon blev, gav mig ångest och fick mig att känna mig ensam igen. Hon stängde av och lyssnade inte på samma sätt längre, vilket jag tror hon gjorde för att skydda sig själv. Vilket i sig är något som är helt förståeligt men för mig var det sista jag behövde.

Men när jag blev inlagd för cirka ett år sedan, så sade hon det som avgjorde att jag inte klarade av att ha henne i mitt liv mera. – Hade jag varit den gamla K så hade jag kommit och hälsat på dig direkt men den nya kommer inte göra det.

Chansen att hon blir som den gamla K är väldigt liten och ärligt talat, hur dåligt jag än mår… som jag gjort de senaste dagarna så kommer jag inte att må bättre att ha med den nya K igen. Det är tufft men våran tid är förbi, jag sörjer henne, den gamla Tant K.

Vad är vitsen med att ha extravak när personen lämnar en?

Vill varna för känsligt innehåll som  självskada/självmordsinnehåll. Tycker du att det är jobbigt eller känner att du inte orkar läsa detta, så sluta nu. Du kan alltid titta in på mer positiva inlägg men om sanningen ska fram så kan jag inte bara trycka undan detaljer. Nu är det upp till dig.

Eftersom inte alla vet vad ett extravak på en psykiatrisk avdelning så ska jag förklara
– med egna ord.
Om läkaren anser att man som patient är farlig för sig eller andra i vissa fall så kan avdelningens läkare bestämma att personen måste ha en personal med sig. Det menas att du inte får vara själv när du är på toa (toalettbesök och dusch), personalen ska se dig hela tiden och kunna se dina händer och ansiktet. Om en annan patient ber om hjälp, så får personalen inte lämna mig utan be patienten gå till någon annan, vilket är självklart tufft men ett jobb är ett jobb. 

Som personal under vak får inte öppna dörr för personer som vill ut, inte hjälpa de andra utan är till för personen som har vak, som i mitt fall, mig. Kort sagt, personalen ska se och vara med mig hela tiden och skydda mig ifrån mig själv.

Men så fungerar inte alla, ärligt talat så hatar jag att ha extravak. Tänk dig att aldrig få vara själv, någon är med dig var du än är. Man känner sig utlämnad och har inte mycket privatliv.

Men som jag skrev, alla fungerar inte så. Igår och så många gånger förut så är ”L” inte så vaksam. Igår så sade jag att jag behövde vidbehovsmedicin. Som jag skrev så får inte personalen lämna min sida. Jag for ut ur rummet och gick till sjuksköterskeexpeditionen utan ”L”. ”L” satte sig ute i korridoren men dörren till sjuksköterskeexpeditionen så han såg inte mig. Jag lyckades skada mig, hur är oväsentligt här. Men det ska inte ske, ”L” brast i sin roll, som ofta tyvärr men jag tycker att ”L” är en bra person i övrigt men till saken, jag är rädd.

Jag har extravak för jag nästan har dött här. Jag är skadlig för mig själv, har ibland svårt att stå emot självskadetankar. Jag har emotionell instabil personlighetsstörning och är mer växlande i humöret. 

Extravak suger, men det är ännu värre att inte bli tagen på allvar. Det hinner hända mycket på cirka sju meters avstånd. Jag känner mig förminskad, som att jag inte är värd att ta på allvar. Besviken, men samtidigt varför ska jag ha extravak om jag ändå blir lämnad? Egentligen vill jag nog inte dö men hur fan ska jag orka leva? Därför ska de finnas där vid min sida, så jag kan få ett liv igen, lämnar de mig, så vet jag inte vad som händer. Jag erkänner att jag behöver extravak fast jag hatar det men jag vill hem till mina djur och på något jävla sätt få ett liv igen. Ska det förstöras genom att inte tas på allvar?

Jag måste få berätta…

Vill varna för ätstörningstankar och bitar av självdestruktivitet. Inga stora inslag men har du bekymmer och svårt att hantera så rekommenderar jag att du slutar läsa här. Men för att få er att förstå så var vissa detaljer nödvändiga. Nu är valet ditt.
Jag var den du oftast ringde först för att berätta saker, på ont och gott. Du fick mig att le efter varje regn och åskskur. Du stöttade mig och motiverade mig till att våga. Klart att jag ibland blev otroligt besviken på dig när du ifrågasatte min medicinering samtidigt när du påstod att mina diagnoser inte stämde, kunde jag nästintill känna mig kränkt men vi vandrade oss ur det. Det kom inte så mycket på tal längre och du var den jag kunde prata med om allt, om jag så ville.

Du fick mig att känna mig värd någonting när du frågade mig om råd om olika saker. Du fick mig att

känna tillit när du ringde mig först och främst. Även om det ibland var något lätt eller något otroligt svårt.
Jag önskar nu i efterhand att jag inte hade fått det samtalet om vad som hänt. Hade jag vetat hur de två kommande åren skulle bli, så vet jag inte om jag hade vågat vandra vid din sida så troget.

Den X jag kände var glad, brann för barnen som bodde hos henne och vi hade bra kontakt trots att jag hade flyttat ifrån er till min första lägenhet. Hon kunde bli småtokig på sin man.. du var alltid så ärlig, berättade om i princip allt. Fram till den dagen jag fick samtalet.

Jag minns inte hur du lät i telefonen direkt men månaderna efter var du helt förstörd. Jag vet att vi

gick många promenader ihop samt hunden min. Du hade på dig solglasögonen, även om det inte behövdes. Jag förstod varför och dina ögon var helt söndergråtna, du var förtvivlad för att din man blev falsk anklagad och de tre barnen som bodde hos er togs ifrån dig. Socialen tog flickorna ifrån er och placerade hem dem, trots de knappt fick besöka sina anhöriga i vanliga fall. Men socialen verkade glömt det, och hanterade denna situation under all kritik.

Du som aldrig ätit antidepressiva förut eller i form av sömntabletter fick under en senare tid, när du

insåg att du behövde dem, medicineras. Dina ögon var mer livlösa, hade svårt för våra skämt som du alltid skrattar åt, du slutade att fota upplevelser, du glömde saker och du sjönk längre ner in i din PTSD. Jag saknade dig djupt – Du var förändrad.

Samtidigt som jag var sjuk, som ingen annan visste vid det tillfället. Jag kämpade så för att orka för

dig och lyssnade på alla ord tills jag plötsligt kom på mig själv att jag inte mindes vad du hade sagt. Jag förstod inte eller ville inte förstå att jag hade näringsbrist. Medan jag sjönk in djupare in i ätstörningen och mer självdestruktivitet så fortsatte jag finnas där för dig, för mig betydde du så otroligt mycket för mig.

Som jag hade slitit för att få den kommentaren. Äta mindre, träna för mycket samt mycket laxering.
Men kommentaren kom. Glad som ett barn ska vara på julafton. Äntligen sade någon och såg att
jag hade gått ner i vikt. Jag trodde inte att jag kunde bli lyckligare då men att allt gick ner i mörkret
men jag förnekade det för mig själv.
På något sätt kom du på fötterna igen. Du och din man byggde ett hus i stan och efter lite mer än ett
år var två av tjejerna tillbaka och din man var helt frikänd. Jag gick in till stan och förbi när ni grejade
med husbygget. Det var ungefär en mil in till stan från där jag bodde. Jag gick ofta och cyklade och
handla i stan. Men en sak, som jag aldrig sade till dig, är att jag hatade ditt/ert nya hem. Jag hatade
att se utvecklingen av huset, var inte så intresserad av ritningar men spelade med för jag såg att du
började känna hopp igen. – Det var det viktigaste för mig. Att få se dig leva upp och fokusera på din
hälsa igen.
Du började må bättre och jag gick raka motsatsen till att må bra. Men kommentarer som att
“vad fin du blivit”, “det måste väl vara kul att köpa kläder på den vanliga avdelningen?”
eller som den bästa “du bör nog inte bli tunnare nu, jag vill ju ha kvar dig”. Du sade ofta till
mig “att du inte visste om du skulle v
ara glad eller ledsen, för nu när du kände till ätstörningen

så tyckte du att jag var fin nu, men du förstod att jag inte är sund”.
Jag minns inte exakt men jag vandrade många promenader till ert nya hem, eftersom huset blev
försenat så började ni med tomten istället. jag stannade ofta till men jag började gå andra rundor för
att jag hatade stället. Hur jag än försökte, kunde jag inte gilla dig. Inte efter hur din man behandlade
mig som överviktig. Du ville skiljas men drog tillbaka det, du stod knappt ut med honom ibland och
jag tål inte honom. – Är det så konstigt att jag inte ville komma dit?

Människor accepterade mig. Ifrågasatte inte vad jag åt inför människor och kanske till och med tyckte jag behövde äta lite till. Jag var något. Jag är fin. Jag kan äta saker utan att någon tittar snett.

Jag var duktig och en del människor slutade skämmas när de var med mig. Jag blev lättad men
samtidigt arg. Förbannad över att vara accepterad genom utseende. Jag var arg på din man, jag
tyckte inte om hans kroppsideal över hur man ska se ut längre. Jag blev rosenrasande ibland när jag
upptäckte att nu duger jag, det är inte personligheten i grunden utan utseendet.
Det gör mig än idag förbannad. Vi sågs mindre X, jag gick inte promenaderna till ert nya hus, delvis
ville jag inte och samtidigt var jag så utmattad. Du tjatade att jag skulle komma dit (att jag skulle vandra),
och ibland kunde du erbjuda skjuts men varje gång jag var där så ville jag bara hem till mig själv igen.

Jag ville inte se din man, jag ville inte ha med honom att göra efter eller under tiden som ni flyttade.
Han ringde min mamma och sade till henne att jag inte får ringa så mycket, att Kerstin inte orkade det.
Han klankade ner på mig och min mamma blev otroligt arg på honom och hon lyckades få sista
ordet. Mamma satte sig i bilen och körde till mig för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag fick
veta vad som sagts.

Det “komiska” i det hela, när X:s man ringde min mamma, så ringde X mig. och erbjöd sig att
hämta mig för jag mådde inte så bra, men jag sade nej så det blev inget med det. När mamma
berättade om samtalet med Anders så bröt jag ihop, varför sade inte Kerstin någonting? Jag grät,
jag var arg men mest var jag besviken. Varför sade hon inget? Frågan ekade i mig. Vi hördes av
kanske fyra gånger om dagen om minst två gånger om dagen innan hennes man ringde min mamma.
X sade att jag alltid fick ringa och sade aldrig ifrån, så jag blev paff.

Jag frågade X om hon kände till samtalet men hon förnekade det. Sen frågade jag om han hade
sagt till henne under gårdagen, när han svarade på hennes mobil, att jag inte mådde bra och att hon

skulle ringa mig så fort hon kunde. Men det hade han inte sagt. Det fick vara droppen!

Jag hatade det nya hemmet och jag vägrade se hennes man. Efter det samtalet till min mamma
kanske vi pratade två gånger i veckan och jag ringde aldrig.

Varje samtal var kort, hennes man kommer snart, hennes man är i trädgården och kommer han
in så lägger hon på. Blev hon rädd för honom eller hade han rätt? Att X inte orkade. Varför kunde
hon inte säga det direkt till mig då? Att höra från en tredje person blev så förvirrat och där satt jag
i min lägenhet och fick panikångest efter våra små, korta samtal. Vi gled isär, jag var några fåtal
gånger och hälsade på men jag vägrade träffa hennes man efter det han gjorde emot mig.

Tro mig, jag försökte verkligen att gilla det nya hemmet och kanske hade jag gjort det om inte han
fanns där. Men jag kunde inte, jag avskydde det. Det kändes som huset drev isär oss, jag kom inte
förbi längre, träffade henne sällan.

X frågade ofta om jag inte kunde komma förbi när jag ändå gick så långt men jag valde andra vägar,
tvångstankarna att ut och gå mitt i sommaren och natten gjorde att jag var ute redan klockan fyra på
morgonen. På ett sätt var det fantastiskt, jag fick vara med när Sverige vaknade. Bilarna som kom
rullande klockan sex på morgonen och sedan soluppgången tog jag alltid kort på, så vackert var det
men det värsta var, jag var så sjuk.



Tillslut orkade jag inte gå, jag undvek att träffa X och sade sanningen till min terapeut. Att jag inte åt,

att jag tvångsmässigt vägde mig flera gånger om dagen och promenaderna. Att jag ibland åt och
spydde eller laxerade. Att vissa dagar åt jag ingenting eller kanske bara en frukt. Jag tror inte att
någon förstod, speciellt inte X när hon tjatade om att vi skulle gå promenad ihop. Jag valde kortare
vägar med hunden och såg till att alltid göra något som att städa eller annat som kunde förbränna.

Min terapeut såg till att jag fick träffa en ätstörningsspecialist och han sade att jag var ute på väldigt
hal is. Båda instämde på det och de var rädda att jag skulle ramla ihop, att organen skulle sluta
fungera och så vidare. Jag började äta lite men mängden kunde man alltid diskutera men jag fick
även näringsdrycker så jag skulle få i mig något iallafall. Jag gjorde som jag ville och ibland straffade
jag mig själv hårt med självdestruktivitet men det som fick mig att börja äta igen var mina älskade djur.

Det var när jag blev inlagd för nästan ett år sen som jag och X mer eller mindre avslutade våran
relation. Samma dag som jag hade så mörka tankar men sedan sökte till mobila teamet, för att min
suicidrisk var så hög, bestämde dem att det är bäst att lägga in mig.

När jag stod och funderade på hur jag skulle göra, jag ville inte lämna mina djur men jag orkade inte
må dåligt. Då ringde det i min telefon och jag såg att det var X men jag orkade seriöst inte att svara,
vad skulle jag säga? Jag skrev istället.

Våran smskonversation såg ungefär ut såhär:

 
 
 
 
 
 
(Även om jag vet att hon skämtade så såg jag ingen humor i det hela, om minst två timmar skulle jag vara på mobila teamet men skrev inget om det, tror jag). Jag blev inlagd och än är jag kvar. Jag skrev ännu en gång till henne.

 

 

Allt är ungefärligt. Vi skrev mer och pratade i telefon och hon sade att hon inte tänkte åka och träffa

mig nu när hon är den nya X, men sade att det gamla X hade kommit direkt. Jag blev såklart
förtvivlad. Jag förlorade min pojkvän på grund av inläggningen, visst var han inte bra för mig men
ändå. Jag gjorde ett avslut med X. Skrev att jag inte orkade med hemlighetsmakeriet med hennes
man och kan hon inte hälsa på så så kan det va. jag vet inte vad jag skrev men det enda jag fick tillbaka var ett hjärta.
Jag vet inte än idag var det betydde, men jag vet att jag inte vill ha med X att göra igen. Trots hur
mycket hon hjälpt mig och funnits där så kan hon inte behandla mig hursomhelst heller. Det är tufft
men livet är det och kommer nog alltid vara det. Även om solskenet fanns där och finns än.

– Att släppa taget om sin bästa vän –

Något av det svåraste jag kan komma på nu är att vara ”tvungen” att ta avstånd av en vän. Hon betyder så mycket för mig men hennes bekymmer tynger mig när jag redan är i skiten. Jag kan inte stötta henne, jag räcker inte till och det får mig att känna mig misslyckad.

 

Skrev till henne att hon är en underbar människa, för hon har verkligen varit min vän, varit och besökt mig här men när hennes oro blir så påtaglig på mig så fixar jag inte det, vilket får mig att känna mig värdelös och blir självdestruktiv. Det är absolut inte hennes fel, inte mitt heller utan just nu finns inte energin mellan oss för att orka. Jag sörjer, jag är ledsen för jag har inte många vänner och hon var en av mina bästa vänner, hon är den enda vännen som har hälsat på mig på sjukhuset och det bevisar att hon bryr sig.
Jag tror att jag sårade henne djupt men någonstans tror jag att vi båda förstår att just nu funkar det inte, men det smärtar ju inte mindre för det. Jag kommer alltid att hälsa på henne när vi ses, vara trevlig och självklart prata med henne om vi ses ute i samhället. Kanske en dag när tiden är inne så kan vi finnas där för varandra. För det är ett tomrum men jag måste tänka på mig själv och jag måste fokusera för att komma härifrån.
Om du läser detta min vän, så ska du veta att du fortfarande betyder mycket och kommer alltid att göra.

"Ibland ska man inte be om ursäkt"

Idag blev jag så förbaskat arg. Jag har aldrig varit med om det sen jag blev inlagd och jag hoppas att ingen annan får vara med om denna upplevelse, just därför skriver jag detta så att andra får veta att alla är inte lämpliga att jobba inom psykiatrin.

Jag har en medicin som jag får klockan två, det är lugnande och jag har rätt att få den klockan ett eller ett annat klockslag. Jag gick till sjuksköterskan som jobbade och bad om min två-medicin och klockan var mellan 13:50-14:00. Till saken så bad jag han om den medicinen innan två för jag kände mig orolig och tänkte att det är lika bra att ta den nu. Men sjuksköterskan var i personalrummet och åt. Först så bad jag om den men han påpekade att klockan inte var två. Jag poängterade att det är lugnande och jag behöver den nu men fick den inte. – Han skulle äta upp sin mat först. Maten är tydligen viktigare än min hälsa. Jag blev såklart förbannad och sade att han skulle inte skylla på mig om något hände.

Eftersom jag fortfarande har extravak, så följde den personalen ”M” med mig och lugnande ner mig när jag hamnade i min säng och grät av förtvivlan. Men varje timme kommer det en ny personal som byter av. Jag gillar inte ”K”! När jag hade lugnat ner mig så kom sjuksköterskan in i mitt rum men jag bad honom att gå men han försökte protestera men jag for ut och skrek att han skulle ut, upprepande gånger och smällde igen dörren och lade mig i sängen och grät.

Helt plötsligt säger min personal ”K” att hon undra vad det var med mig och sade att hon tyckte jag var otroligt otrevlig. Jag sade vad som hänt men hon sade som sjuksköterskan sade; ”Han skulle äta upp sin mat först” – Jag lyckades skada mig själv under denna timma, vilket såklart inte ska vara möjligt, inte så länge iallafall då de egentligen måste se båda mina händer hela tiden, samt ansikte. Vissa bryr sig inte, vissa är bara dryga och jobbat för länge på samma arbetsplats (hon är närmare 60).

Jag ber inte om hjälp för att det är kul eller mår bra. Men att bli nekad sin medicin på grund av tiden inte är inne eller att sjuksköterskan äter. Så beter de sig inte på min ordinarie avdelning och tack och lov att flyttar vi upp om tio dagar. ”K” lär jag inte bli av med, hon har uttryckt så mycket idiotiskt och jag ber aldrig om ursäkt till henne. Jag sade sist att hon är dum i huvudet. Det är inte likt mig då jag oftast inte säger sådana saker till människor och skulle jag bete mig dumt så ber jag om ursäkt för så är jag uppfostrad. Men om jag menar det jag säger, varför ska jag då be om ursäkt? Hon sade till och med till en patient som står mig närmre på avdelningen att de har vettigare/viktigare saker för sig än att plocka ner de lakan som han hänger upp. Så säger man inte till någon som vill dö.

Avslutar det hela positivt att berätta att jag äntligen har fått ett eget rum (i måndags) så nu förhoppningsvis så blir det bättre om personalen kan göra sitt jobb, så säga.