”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.

"kommer jag vara så stark så jag orkar"

På något sätt ska det bli vi två igen. Jag lovar det, jag vet inte när eller hur men en dag kommer jag vara så stark så jag orkar leva och kan ta hand om mig själv och mina djur. På något sätt ska vi leva ett långt och lyckligt liv men först ska jag bara överleva, och just nu är det säkrast där jag är. Men min bästa vän, du skänker mig all den kärlek jag behöver.. Du, jag och Molly kommer att flytta hem igen. – Hur tufft det än kommer bli.
 De tätare besöken med Puzzel har varit guld värda, tyvärr har mamma börjat jobba men jag njuter av alla stunder jag får med honom. 
På mindre än ett år har jag har jag nästan dött två gånger, och fäller en tår när jag tänker på hur mörkt allt blir ibland. Hur jag glömmer bort livskvalitén och jag orkar inte
igenom en ångestattack utan hjälp av personalen men när jag träffar dig, Puzzel. Jag glömmer för en stund det hemska. Du påminner om hur lyckliga vi va och hur lyckliga vi kan bli. Du är kärleken själv och jag kämpar varje måltid för våran skull. Jag vill inget hellre att bo tillsammans med dig och Molly. Just därför måste jag vara kvar här.

Något av det korkaste psykiatrin har gjort?

För några dagar sedan flyttade jag in i ett av dagrummet med en annan patient som också har extravak. Jag tror att det var något av det korkaste psykiatrin gjort. Vi är två stycken som är så pass skadliga så vi behöver personal dygnet runt, det är svårt att hantera när hon mår dåligt eller gråter. Helt plötsligt känns det inte okej att må bra, jag lider av den negativa energin här inne i rummet och jag kan ju inte direkt lämna rummet som jag vill. Jag märker skillnad på mig själv, jag har svårare att äta, får destruktiva tankar och orkar inte mycket.

Jag vet inte om denna fas hade kommit ändå, något som kommer och går men jag blir rädd, rädd att gå ut till exempel. Känner mer fara för mitt välbefinnande, kanske är det fibromyalgin som tar ner mig så mycket men… oavsett mår jag inte bra. Ska försöka prata med psykologen så fort han har en tid över. Känns inte som att jag kan vänta till våran torsdags tid. 

Sen finns det personal som inte får sitta extravak för mig av någon anledning men nu kommer den personen finnas i samma rum även om personen ifråga sitter extravak åt kvinnan bredvid mig. Olyckligtvis tål jag inte personalen trots att han inte gjort något fel. Men jag mår ju inte bra av honom och därför får han inte sitta extravak men får nu befinna sig i samma rum?

– Vilket gjorde mig skogstokig –

Ibland blir jag så galet arg på personalen, som igår. Vi får våran mat på en bricka med ett glas, sedan tar en del bort glaset – vilket gjorde mig skogstokig igår –. De kan ju inte skydda mig från allt, då kommer mitt liv hemma bli ännu svårare att hantera samt leva. Frustrationen gick så långt så jag valde att lämna matsalen och var fly förbannad men efter en stund att jag har talat med den personalen i fråga, så lugnade jag ner mig och gick och åt, samt fick ett vanligt glas istället för en platsmugg. – Jag kanske är känslig men  det kändes inte alls som om de litade på mig, samt när vissa tar bort glaset och sedan andra inte, suck. Men ny dag och nya möjligheter som de kallar det. Jag är väl medveten om att jag är impulsiv och jag har ju extravak av en anledning men ibland tar tålamodet slut.

… som bröt ner mig får se!

Det var verkligen en vecka sedan jag publicerade ett blogginlägg offentligt. Och det tar emot nu att skriva men det brukar göra saker och ting tydligare. Det har varit tufft och jag känner en oroskänsla i magen nästan hela tiden, jag kan släppa den lite under fotograferingen eller promenader. Men klumpen gör att allt tar emot. Sängen känns så mycket bättre – Men så kan jag inte leva.

Jag tror att rädslan talar. Min ångest, för jag vet vad jag måste göra. Jag måste äta men jag önskade att jag kunde förvandla det till att jag vill äta.

”Jag måste städa för att få plats här” – ”Jag vill städa för att få plats här”
”Jag måste diska för att ha ett fint hem” – ”Jag vill diska för att ha ett fint hem”

”Ordet måste är starkt förknippat med något negativt, något man inte kan välja bort utan är tvingad att göra även om det innebär att man måste göra det mot sin vilja” – Charlotta Rexmark 

Om vi skriver såhär.
”Idag måste jag gå till affären för att ha mat på bordet, sedan borde jag diska all disk för att det ska se fint ut. Jag måste även vädra för att få in syre och borde egentligen duscha.”

Omvandlar till det här:
”Idag vill jag till affären eftersom maten i kylskåpet är slut. När jag ätit så diskar jag upp så det ser fräschare ut och samtidigt vore det skönt att vädra. Sen går jag in i duschen för att jag vill”

Jag tror ni förstår vart jag vill komma, till ett mindre måste och borde. Att ersätta med ”måste” med vill och ”borde” med ska. Orden lättar min ångest redan, väldigt galet men sant.

Även om min ångest ligger kvar och maler, för jag är fortfarande inne på ”att jag måste äta”. Men en dag, ska de jävlarna som bröt ner mig får se. Att jag kan och jag vill. 

Inget ska bli ett måste med bloggen, därför blev den liggande. Om jag ”missar” månadens tre bilder, gör inget. Min validerande riktning är sådan att det ska läggas upp månadsvis men det är inget krav eller ett mål för bloggen. Bloggen finns, era bloggar finns – Det ska vara kul att blogga och inga satans krav som tynger ner mig och inte dig heller.

Jag vill hem – Men när kommer det bli?

Idag var vi uppe på Mösseberg igen vid campingen och trots att vi åkte iväg halv nio så visade temperaturen redan tjugo grader. Vi gick en kortare promenad och sedan doppade vi fötterna i vattnet och Puzzel fick en liten simtur. Kanske inte populärast när han ska in men lättad av att vara svalkad blev han nog allt.
 Japp, jag har badat (:
 Min duktiga kille, var skönt att få svalka sig själv med. Mamma var med och vi hade filt och matsäck med oss. Mysigt i skuggan och runt om badade barn och tjoade och Puzzel var så duktig och sade ingenting. Stoltare för varje dag blir jag ❤
Jag vill bara hem nu.
Jag vill bara bli frisk.
Jag vill inte ha ätstörningar mer.
Jag vill inte lida av psykisk ohälsa.
Jag vill må bra och klara av att leva.
Jag vill finna orken men vart tog den vägen?