Ta ett djupt andetag…

Imorgon är det första advent, det är mindre än en månad kvar till jul och jag vet inte ens om jag hinner med. De senaste månaderna känns som jag bara har flutit med och inte har levt. Visst lever jag men mitt liv exciterar inte längre runt mig och det gör ont. Alla krav från okända människor som fullkomligt kört över mig och fått mig att känna mig helt värdelös, hur läker man ifrån det?

Det är som ett dött eluttag…

man får liksom ingen kontakt längre.

Jag skrev det citatet vid år 2009/2010 när jag föll in i en depression. Det är så målande för mig, för den är så sann mot det jag emellanåt känner, för det känns förjävligt men hur förklarar jag det? Och nej, jag är inte deprimerad men de senaste månaderna har testat mig och det gav helt klart ett resultat.

Jag tror att 2020 har varit tufft för alla på många vis och jag kan bara hoppas att vi går in till ett bättre år. Ta hand om er så hörs vi!

Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

”… ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv”

Stödsamtal ställdes nästan in på grund av personalbrits för en patient men de ordnade det iallafall tillslut. Promenader dras in (enstaka gånger men också hänt av personalbrits). Tio-kaffet har chefen bestämt att det inte ska vara något till kaffet (vad tusan hände med att man ska äta var tredje timme, som till exempel frukt). ?!


rsgDet är tre personal på kvällen varav en sjuksköterska. Två vårdare i regel och en sjuksköterska på kanske på 16 personer eller om det är överbelagt ännu fler. Tänk på att det är en akutavdelning för psykiatriska besvär. Många mår väldigt dåligt och är en fara för sig själv eller andra också ibland. Ibland är det så rörigt och det hinns inte till med samtal på kvällen hörde jag i matsalen häromdagen, hon sade till patienten att samtalet får tas på dagen. Nu vet jag inte alls vad det gällde men jag reagerade starkt, men sade ingenting för det är lönlöst.

På mindre än fyra dagar har jag hört att två av mina närmare medpatienter har blivit illa behandlade. Av två olika sjuksköterskor har det var för sig hört att ”de ska sluta göra sådana saker, för det finns faktiskt dem som går från tanke till handling”. Detta är översatt av mig för jag vill inte nämna någon eller peka ut någon. Men båda patienterna känner sig inte tagna på allvar. Att de inte blir tagna på allvar och en av dem uttrycker att de inte har någon att lita på på avdelningen. Detta skär i hela mig, det känns så fel och det är fel.

Det känns som jag riktar mycket kritik mot psykiatrin nu men den är befogad och den skrämmer mig. Patienter som blir skuldbelagda när de gör något allvarligt att de ska tänka på att de gör andra patienter oroliga? Men vi är ju här för vi BOKSTAVLIGEN är farliga för oss själva? Eller missade jag något där? Är det konstigt att personer inte tänker på någon när man inte orkar mer?  Inte har jag gjort det men ingen har sagt till mig att ”jag ska tänka på de andra”. Jag har gjort saker som krävs ambulans och de patienter som sett det, hur mår de? ”Vissa får särbehandling” fick jag höra igår. Jag beklagar om det är så, jag kan inte hjälpa.

Enligt en personal fick jag höra att ”om han fick bestämma hade jag varit ute för länge sedan”. Hur tolkar jag det? Att han tycker att jag inte behöver vara här och tar upp en vårdplats? Är till besvär? Att han inte tar mig seriöst för ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv i mig. Kanske du kan det?

Jag vill avsluta med att det finns personal som är helt underbara mot mig och tar mig på allvar och verkligen bryr sig om oss patienter men avdelningen är under stark kritik. blogg

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Det är inte alltid lätt att skydda sig själv.

Under min uppväxt så fanns det en person i mitt liv som mer eller mindre pratade om självmord konstant. Personen ifråga hotade med det då och då men kom aldrig till att hen gjorde det, förutom en gång men polisen kom när snaran var upphängd. Tack och lov så lyckades hen aldrig göra det även fast min rädsla att förlora den personen jag skriver om. Jag mådde inte bra av detta, jag fick tvångstankar som att ringa otroligt ofta så att hen levde. Det var inte förrän i vuxen ålder jag aktivt vågade ta avstånd. Jag umgås inte med denna person idag men spåren hen satte i mig, den rädslan jag levde med varje jävla dag. Den rädslan att ”överge” personen för att den ska ta sitt liv – Är något av det svåraste jag gjort. Men personen ifråga lever och jag lever ett liv utan hen. Men även om det ”bara” har varit hot så kan man aldrig veta. Det är inte sant ”att den som talar om självmord kommer inte att begå självmord” – Det är fel men det hör inte detta inlägget till.


20168Att vara inlagd på en psykiatrisk-avdelning är tufft, både som patient och medpatient. Jag och en annan man på avdelningen har varit här ungefär lika länge. Men i måndags kom jag på mig själv – Jag orkar inte mera.

Personen i fråga mår väldigt dåligt, vilket inte alls är konstigt här men jag måste erkänna att jag klarar inte av att… vi tar det från början om vad som hände i måndags. Min vän skulle till ett annat sjukhus för att undersöka sig. Jag kände oro över att läkaren låter honom åka själv i taxi och sedan med en anhörig. Men det kan jag inte styra över.

Men det hände igen, som förra gången. Han drog och kom tillbaka med polisen. När jag såg att han var på avdelningen igen blev jag lättad (jag visste ju  inte vad som hade hänt då) men jag märkte tydligt frustration och han ville verkligen inte vara kvar här. Vilket i sig inte heller är helt ovanligt.

Han satte sig i köket tillslut och jag tog en kopp kaffe och satte mig mittemot honom. Jag sade till honom att jag var glad att han var på avdelningen trots att jag märker att det är svårt. Mittemot mig sitter en person, som jag anser som en av mina vänner och mår så jävla dåligt. Han berättade om vad som hänt och om de inte hade stoppat honom…

Jag avbröt. Jag tittade in i de totalt förstörda ögonen och frågade om han verkligen har bestämt sig. Om han nickade eller svarade vet jag inte men jag reste mig och sade att jag inte kan vara vän med någon som är död.


Vi talade inte mer den dagen. Vi har knappt talat med varandra alls men han sade till mig på tisdags kväll att han tyckte att det va jobbigt att jag var arg på honom. Men jag är inte arg, genom ett samtal jag hade med min CM så kom vi fram till att jag var rädd. Till personen sade jag att jag är frustrerad.

Jag vill inte leva så igen. Vara rädd om personen lever eller inte. Jag klarar inte av att se det, höra det eller vara med om rädslan igen.

Någon dag, nu eller i framtiden så måste jag prata med honom och förklara men just nu är det inte läge, jag måste ju veta att han lyssnar. För just nu, är världen för mörk för att höra något annat. Jag vet det, jag har varit där och trillar tillbaka ibland så jag kan inte klandra honom för det men jag kan skydda mig själv.

En personal sade till mig igår att jag var modig och hade tagit ett vuxet beslut. Det kanske är sant men mest av allt – Jag vill inte tillbaka till den rädda tiden, dagligen. Jag måste skydda mig själv och om det här är det rätta sättet, då får det vara så.

"Jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra"

Idag firar bloggen 800 inlägg.
Vill tipsa er om facebooksidan jag driver mot psykisk ohälsa (tillhör bloggen). Jag vill sprida vidare information så dela gärna då jag märker att ni tycker det är viktigt ämne. Nåväl ska inte tjata på er, det är ert val.

Jag har bloggat mycket om psykisk ohälsa nu, försöker verkligen dela med mig om det positiva som negativa och jag kan lova er att så länge jag lever så kommer jag kämpa. Kämpa för er som inte orkar, för er som inte bryr sig eller inte ha en aning om vad det handlar om. Jag kommer kämpa för er alla. Att vi finns. Att vi inte är ensamma. Att vi inte en skam eller ett misslyckande. Att vi är värda lika mycket som vem som helst. Jag är så trött på er som blundar men jag är envis, jag är drivande och samtidigt väldigt skör inom ämnet.

Den senaste tiden känns det som att ämnet har berört mig mer, varför vet jag inte. Kanske för att mitt egna liv sätts på spel ibland, att jag stöter på människor inom psykiatrin som inte förstår oss som patient. Och som det värsta, de där personerna som sitter på sina höga hästar och ser oss som en siffra eller liknande, bara klämmer ihop patienter hursomhelst. – Jag vet vad jag tycker och tänker.

Men det är klart att jag ibland backar, inte för andras skull. Fast det beror väl på hur man ser det men skulle jag slåss för någon annan med psykisk ohälsa skulle jag inte backa men när det kommer till mig själv, får jag ångest när jag namnger en person som med ”L” i förra inlägget. Jag vet vad som är rätt och fel men jag blir rädd, jag vill inte vara besvär och jag är rädd för reaktionerna. Får jag skit av personen? Kommer det kännas obekvämt om ”L” får veta?

Jag försöker tänka att jag är en utomstående och att det är min vän som råkar ut för detta. Då blir jag förbannad att inte tas på allvar, brister i rutiner och även när jag märker hur vissa arbetstider ser ut. Hur ska de orka vara på sin vakt? Hålla koll på alla?

Låt oss säga att vi är 16 patienter. Totalt jobbar fem personer och sjuksköterskan räknas inte med och då blir det fyra, samt att den personen som sitter hos mig (de varvar) räknas inte heller. Då blir det tre personal på 16 patienter. Jag frågade en personal som jobbade natt hur man ska kunna hinna med alla? Svaret var så tragiskt men så sant. De hinns inte alltid med. – Jag ska inte känna skuldkänslor men jag får det ändå, då jag alltid har en personal hos mig men ser att mina medpatienter lider.

Det ska inte vara så, jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra, hur vet jag inte men som sagt, så länge jag andas på denna planet så kommer jag driva vidare ämnet. För oavsett vem du är, så kommer jag slåss för dig.