1:a advent och brandorsaker.

Fakta är hämtat från: brandskyddsforeningen. Mer information finns på deras hemsida.

Brandskyddsföreningen kategoriserar brandorsakerna till fem huvudsakliga klasser: 

  • Spisen: Man glömmer mat på plattan eller man får igång spisen av misstag. 
  • Eld i eldstad: Den vanligaste orsaken är att man eldar i kamin eller öppen spis. Soteld uppstår.
  • Rökning: Än idag står rökning och framför allt sängrökning för en hel del bränder i hemmet.
  • Levande ljus: I synnerhet under den mörka årstiden. 
  • Elektriska apparater: Tv-apparater, tvättmaskiner, torktumlare och frysar. 

Att glömd spis är den i särklass vanligaste brandorsaken hemma hos folk tycks förvåna många svenskar. Enligt en Sifo-undersökning tror 74 procent av svenskarna att levande ljus orsakar flest bränder – trots att det i själva verket är mycket ovanligare än glömd spis. Bara sex procent av svenskarna känner till att köksspisar är den absolut vanligaste brandorsaken i bostäder. 

Inte ens i juletid är levande ljus  den vanligaste brandorsaken. Ser man exempelvis på december 2015 orsakade glömda spisar hela 100 bränder jämfört med 56 ljusbränder i svenska bostäder. 

______________________________________________________

Jag är själv förvånad att spisbränder är mer vanligt än glömda ljus. Jag vet att jag hörde det på nyhetsmorgon för någon vecka sedan när de pratade om det och att inte ens i juletider, men det betyder åtminstone att vi är bättre på att vakta ljusen än vad jag först trodde.

En annan sak jag läste var att om det brinner hos din granne så är våra lägenheter byggda att det ska ta en timme innan elden kommer in till min lägenhet. Idag är det standard med brandvarnare i våra lägenheter men om du inte har en så är det en livsviktig sak att ha hemma.

  • Brandvarnare – ska vara placerad i taket, inte liggandes på någon byrå. Röken stiger uppåt så har du den liggandes i hyllan så ska den upp i taket! Testa den några gånger per år, så att den verkligen funkar.
  • Brandsläckare – Visst det fina färger på dessa idag, vilket gör mig lite frustrerad. Den röda färgen gör det tydligt än mönster som smälter in i inredningen, när olyckan väl är framme så är det inte alltid lätt att tänka rationellt. Tänk på att vända på den minst en gång om året och sikta alltid på platsen det brinner för att släcka den. Rimligt är att om den används en gång så bör den fyllas på.
  • Brandfilt – Viktigt att tänka på är att inte kasta filten på branden. Lägg den istället bestämt över branden och tryck med händerna ovanpå filten för att kväva branden. Denna är mycket smidig med mindre bränder, samt om det brinner i päls eller kläder.

Det ska du göra om det börjar brinna:

  • Rädda först dem som är i livsfara – men utsätt dig inte för risker. Ta dig ut så snabbt du kan. Kom ihåg att den giftiga röken alltid stiger uppåt. Ta dig ner under röken – nere vid golvet är det lättare att se och andas. Gå aldrig ut i ett rökfyllt trapphus. Om du kommer till en stängd dörr – öppna den inte utan att först ta reda på om det brinner på andra sidan. Känner du på dörren upptill och den är varm brinner det förmodligen på andra sidan. Stäng alla dörrar bakom dig. Stängda dörrar hindrar branden från att sprida sig snabbt och gör att räddningstjänsten vinner tid. Gå till återsamlingsplatsen.
  • Varna alla dem som hotas av branden så att de också kan sätta sig i säkerhet.
  • Larma räddningstjänsten genom att ringa 112. Möt upp räddningstjänsten när de kommer.
  • Släck branden om du bedömer att du klarar det. Använd en brandsläckare och rikta mot glöden – inte på lågorna.

Ovanstående ordning är en rekommendation.
Det är den aktuella situationen som avgör i vilken ordning du verkligen ska agera.

Ta ett djupt andetag…

Imorgon är det första advent, det är mindre än en månad kvar till jul och jag vet inte ens om jag hinner med. De senaste månaderna känns som jag bara har flutit med och inte har levt. Visst lever jag men mitt liv exciterar inte längre runt mig och det gör ont. Alla krav från okända människor som fullkomligt kört över mig och fått mig att känna mig helt värdelös, hur läker man ifrån det?

Det är som ett dött eluttag…

man får liksom ingen kontakt längre.

Jag skrev det citatet vid år 2009/2010 när jag föll in i en depression. Det är så målande för mig, för den är så sann mot det jag emellanåt känner, för det känns förjävligt men hur förklarar jag det? Och nej, jag är inte deprimerad men de senaste månaderna har testat mig och det gav helt klart ett resultat.

Jag tror att 2020 har varit tufft för alla på många vis och jag kan bara hoppas att vi går in till ett bättre år. Ta hand om er så hörs vi!

Du kan skrämma men inte vinna

Ibland kan man känna sig hotad utan att ha blivit det verbalt. Ibland kan man uppleva saker och ting som ett hot som en vän berättat om att en annan person som sökt en. Ibland räcker det att träffa personen en gång och aldrig mera. Saker och ting kan skrämma en så att man vill bara försvinna som till exempel stänga ner bloggen. 

Men så kommer det inte bli. Min rädsla ska inte stänga min blogg, utan bara om jag känner för det men just nu finns det inga tankar på det. Du kanske skrämmer mig men du kan ändå inte vinna.

Första delen av skräcknovellen ”Kulvertmannen”

Kulvertmannen del 1


DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

  • Kulvertmannen, sade jag och himlade med ögonen. Tror du på sådant?
  • Ja, eller jag vet inte, Linda men lite läskigt är det allt, sade hon och tog ett glas vatten och satte sig mittemot mig. Hon tog några klunkar innan hon fortsatte. Jag tror på det tillräckligt för att inte jobba här på natten iallafall…

Jag suckade och kände att hon bara ville skrämmas när jag väl valt ett nattpass.

  • Fan vilket bra stöd du är, Elisabeth, muttrade jag surt.
  • Men lägg av nu, du är ju så jävla tråkig av dig, sade hon samtidigt som hon tog väskan och begav sig hemåt.

Orden fastnade i mig. Tråkig? Är jag verkligen det? Jag drog en djup suck när Jacob kom in i fikarummet och gav mig en donuts och log.

  • Är jag tråkig? sade jag oväntat men allvarligt. Han skrattade till och satte nästan i halsen.
  • Inte du då, Linda. Du är realistisk när det kommer till saker som till exempel kulvertmannen, sade han och blinkade med ena ögat mot mig och jag tog den andre donutsen och bestämt åt jag upp den.

Vad Jacob tyckte om kulvertmannen eller om han visste var historien kom ifrån slogs jag av en tanke, men bestämde mig att gå och kolla till de fem patienterna. De låg och sov så rundan tog mindre än tio minuter.

  • Ingen kulvertman i deras sinne iallafall,tänkte jag och var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde släppa den där fåniga saken.

Detta var mitt första nattpass på sjukhuset och jag var inte van vid det tysta, mörka samt lite tråkiga stämning när inte patienterna var vakna. Även om de mådde dåligt så var de sällskap och någon att ta hand om även om de flesta inte sade något. Jag gick in i personalrummet igen och såg att Jacob satt och pillade på sin mobil i soffan mot väggen. Jag harklade mig och tog mod till mig.

  • Jag vet inte men vet du vad man har fått kulvertmannen ifrån? sade jag samtidigt som jag hällde upp en kopp te och satte mig bredvid honom i soffan. Utan att tittat på honom så hörde jag att han drog på mungiporna.
  • Människor, alltså… det är som viskleken. Det börjar med dum och slutar med makabert typ, sa han och slutade titta ner i mobilen. Han satte sig med ansiktet mot mitt och sade till mig att han tyckte att min nyfikenhet på kulvertmannen gjorde mig extra söt.

Jag kände mig obekväm och ställde tekoppen på bordet. När jag försökte resa mig upp tog han tag om min handled så jag automatiskt satte mig ner.

  • Släpp mig, sa jag chockat men bestämt.
  • En kyss är lösenordet, sade han och böjde sig fram och försökte kyssa mig. Jag slingrade mig ur soffan och när han precis började tafsa på överdelen av min kropp kom jag loss.
  • För fan, Jacob! svor jag. Vad fan tror du att du har rätt att göra?

Han suckade, lutade sig tillbaka och pillade på mobilen igen. Jag lämnade personalrummet och satte mig ute på avdelningen för att slippa vara i samma rum. Mina tankar fumlade runt och en tår föll ner när jag insåg vad som hade hänt. En del av mig ville ringa Tomas men Ella kanske hade somnat och jag ville inte väcka minstingen. Hon är så svår att få somna, speciellt på vinterhalvåret.

Ett skrik från femmans rum väckte upp mig från mina tankar. Jag reste mig upp och såg att femmans dörr öppnades fort men ingenting kom ut. Bara det hjärtskärande skriket ekade från femman. Jag gick med raska steg mot femman och blev förvånad när kvinnan i rummet stod upp och pekade mot dörren. Hon verkade helt paralyserad och det enda hon viskade mellan tänderna, så svagt som en vind. Jag vet inte om jag hörde rätt men orden kom osammanhängande.

  • Inte.. död.. blod.. inte.. offer .. bara död, en del av mig tappade nästan hakan då Ingrid aldrig sagt ett ord innan men jag samlade mig fort då jag insåg att hon förmodligen drabbas av en psykos. Jag gick fram till henne och kände ett obehag men försökte hantera det professionellt. Jag pratade lugnande och fick henne i säng men hon verkade borta. Hon slöt ögonen och utan att jag visste det så var det sista gången som hon stängde dem frivilligt.

Jag gick till kontoret och sneglade in i personalrummet men Jacob var inte där, jag satte mig vid datorn och gjorde en anteckning om händelsen och om det upprepas bestämde jag mig att jag skulle ringa till jouren för hjälp med medicinering.

Jag for upp när jag hörde samma skrik igen och sprang ut från expeditionen och såg att dörren till femman ännu en gång stod öppen. Jag gick så fort jag kunde men synen, jag kunde inte titta. Jag blundade och tog handen framför munnen för att kväva ett skrik. Ingrid var inte där men det var så mycket blod.

Jag förstod inte hur hon kunde försvinna så fort och med allt detta blod, om det nu var hennes så kan hon inte leva mera. Jag hoppade till när jag hörde ett skrik till och sedan min och Jacobs incident från personalrummet. Jag slet upp madrassen och såg en bandspelaren. Förstenad tittade jag på den, kände mig gråtfärdig när jag stängde av den och såg den lilla lappen som var på klistrad. “Om du överlever denna lek, så får Ella leva och de två reglerna är att du inte får lämna byggnaden eller kontakta någon”

Jag kände mig kall, min älskade Ella. Vem var såhär hemsk, Jacob? Paniken steg, blodet i rummet fick mig att förstå att personen ifråga menade allvar men vad skulle jag göra?

Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

Tror du bara på logiska förklaringar?

Jag har alltid tyckt mer eller mindre att det är spännande och lite läskigt att höra om paranormala saker, spökberättelser, oförklarliga saker som händer. Jag skulle nog säga att jag är typen som är öppen. Jag lyssnar gärna på de logiska förklaringarna samt de oförklarliga saker också. 

Jag tänkte faktisk dela med mig om en rätt oförklarlig grej som hände mig när jag hade praktik på ett äldreboende den sommaren jag fyllde hela 17 år. Jag hade nyligen blivit utskriven från det behandlingshem jag varit på i 17 månader och skulle efter praktiken flytta till ett familjehem.

Jag har inte berättat det för många, jag har mest viftat bort det men nu har jag lyssnat på många olika podcast om saker som inträffat och börja fundera lite men för att ni ska förstå så kommer den ner kortade versionen av mina praktikdagar.

En dag jobbade jag som vanligt och fick höra att en av de boende, låt oss kalla henne Elsa, bodde där. Jag förknippade henne sedan med att vi bott grannar under min uppväxt, vilket var lite intressant men jag hade ingen större kontakt med henne som liten.

Hon var väldigt beroende av oss personal så hon inte kunde röra sig mer än lite lätt med händerna. Hon satt i rullstol och var gammal och kunde inte prata. Så när jag satt ibland och matade henne så kunde Elsa peka på glaset om hon ville dricka eller om hon ville ha något speciellt. 

Men en morgon kom beskedet, hon hade somnat in framåt morgontimmarna. Jag tog hand om köket, kokade gröt och dukade fram och kände sorg men mest medlidande för de anhöriga. Trots vi varit grannar och jag var med hennes sista veckor i livet så var hon ganska främmande för mig.

Men till det som jag inte riktigt kan förstå, det som hände. Jag serverade frukost och fick mata en annan boende, vi kallar henne Hanna. Medan jag satt och matade henne så helt plötsligt kändes det som att någon tog sitt finger och tryckte in i min ryggrad. Jag hade skeden i Hannas gröt men jag åkte hukande över bordet och hon tittade med stora ögon på mig. Dessvärre kunde inte heller Hanna tala, de flesta var väldigt gamla och hjälplösa.

Jag fortsatte mata henne men jag vet vad jag kände, jag vet att jag trycktes framåt och jag vet att Elsas enda sätt att kommunicera var att peka. 

Ja, jag tror ärligt att det var Elsa, att hon sade hejdå på sitt sätt. Kanske det var någon reflex min kropp gjorde eller fick något ryck som kroppen får ibland. Men två saker är jag säker på. Hon hade somnat in när det här skedde och det har aldrig hänt igen efter det.

Ja, vad tror du? Kroppen som spökar eller tror du att det var något annat som spökade? Har du upplevt något liknande? Dela gärna med dig av dina åsikter.

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

Era frågor kommer bli mina svar

Era svar publiceras 1/1-2019 och om ni lämnar bloggadress så blir ni länkade eller instagram som bonus.

Idag var jag med min mamma och Puzzel uppe på Mösseberg och vandrade. Lite kallt men nu har jag tagit en dusch och tänkte låta er att ställa frågor, ja vi kör en frågestund helt enkelt!



Varför bloggar jag om psykisk ohälsa? Varför bytte jag från blogger.com till wordpress.com? Hur ser mina framtidsplaner ut? Har jag en bucketlist? Vad är det bästa jag vet eller det värsta? Favorit färg, mat eller artist? Hur lång var rundan vi gick i skogen idag?

blogg

Välkommen att ställa en av dom frågorna eller hitta på en egen för nu kör vi, frågestund på Healthy and Free 😀